Listan över människor i Västeuropa som har dödats eller försatts i livsfara på grund av öppet förakt för islam är så lång att den är svårt att hålla reda på.

I skrivande stund vet vi inte mycket om dem som gripits misstänkta för mordet på Salwan Momika, men det är rimligt att anta att mordet utfördes som straff för koranbränningar i landet.

De flesta som minns Ayatollah Khomeinis fatwa 1989, där Irans ledare krävde att den brittiske författaren Salman Rushdie skulle dödas för hädelse mot islam i romanen ”Satansverserna” året innan, kände nog ett visst obehag när det hände. Fatwan omfattade även översättare och förläggare och gällde över hela världen. Rushdies japanska översättare dödades, hans italienska översättare skadades i en attack – liksom hans norske förläggare William Nygaard.

Men väldigt få människor kunde inse att den våldsamma intoleransen bland muslimer mot förolämpningar mot islam, även i form av romaner, skulle försvaga yttrandefriheten och kasta en totalitär skugga över i stort sett hela Västeuropa några decennier senare.

Den 2 november 2004 sköts den holländske filmregissören Theo van Gogh till döds av den marockanske islamisten Mohammed Bouyeri. Bouyeri var upprörd över van Goghs film Submission, som kritiserar islams behandling av kvinnor. Ayaan Hirsi Ali, som hade skrivit manuset till filmen, hotades också till livet – hon flyttade senare till USA.

Många fick ett bryskt uppvaknande under karikatyrkrisen 2005-2006, då publiceringen av tolv Muhammedteckningar i den danska tidningen Jyllands-Posten och den norska tidskriften Magazinet utlöste en reaktion där massor av muslimer i hela det utvidgade Mellanöstern, inklusive Västeuropa, gick bananas med våld och vandalism, bland annat mot en norsk ambassad. Norges regering skyllde på tidningens redaktör, Vebjørn Selbekk.

Muhammedteckningarna var också bakgrunden till massakern på redaktionen för den franska satirtidningen Charlie Hebdo i Paris 2015.

År 2020 högg den tjetjenske terroristen Abdoullakh Anzorov huvudet av franskläraren Samuel Paty utanför Paris efter att han visat Charlie Hebdo-teckningar när han undervisade om yttrandefrihet. Muslimerna tog inte unisont avstånd från Anzorov – långt därifrån: Många betraktade honom som en hjälte och flera hotade att upprepa hans missgärningar mot andra.

Tidigare samma år skrev Mila, en 16-årig fransk flicka, på sociala medier att islam är skräp. Den unga flickan tvingades gömma sig efter en lavin av dödshot.

I Frankrike finns det en hel sociologisk klass som lever på flykt från islam. Författaren och filosofiläraren Robert Redeker fick gå under jorden 2006 efter reaktioner på en artikel i Le Figaro, där han skrev att Muhammed enligt Koranen är en polygam, hjärtlös mördare och en hatets mästare (och Jesus en kärlekens mästare).

I Nederländerna har Geert Wilders, ledare för landets största parti, under många år levt under polisbeskydd eftersom han föraktar islam. År 2009 nekades han inresa till Storbritannien, där han tänkte visa sin film ”Fitna”, som varnar för islams våld.

Salwan Momika sällar sig till en lång rad människor, mycket längre än den ovan, som har förlorat sina liv eller sin frihet på grund av djärva uttalanden om islam i vårt hörn av världen. Bland dem fanns också Lars Vilks och Kurt Westergaard – och nu Lars Hedegaard. Hege Storhaug bor på hemlig adress.

Effekten av allt detta är att de flesta människor i Västeuropa är noga med att inte tala illa om islam, och i synnerhet inte om Muhammed eller Koranen.

Det betyder, för att uttrycka det rakt på sak, att man lever under islams lag.

Lagen i ett land är den som har makt – i slutändan också i form av våld – att genomdriva dess bestämmelser. I demokratiska länder är det myndigheterna som gör detta: den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten.

Olyckligtvis kan våra myndigheter inte längre försvara yttrandefriheten när det gäller islam. I stället är det islams egen våldsapparat som upprätthåller förbudet mot att förolämpa Muhammed och Koranen i vårt eget land.

Denna våldsapparat finns i Västeuropa därför att vår del av världen har tillåtit en massiv invandring av muslimer, och därför att det finns en betydande andel muslimer som är beredda att försvara islams ”heder” med våld, och som också sätter islams lagar över värdlandets.

När det gäller islam är det denna muslimska femtekolonn som bestämmer vilka regler som skall gälla. Deras respekt för våra regler är noll. Vår humana rättsstat är helt olämplig för att disciplinera dem – den är bara lämplig för att utnyttjas av dem.

”Vår konstitution skapades endast för ett moraliskt och religiöst folk. Den är helt otillräcklig för att regera något annat”, sade John Adams, en av de amerikanska grundarna. Detta är också fallet med våra lagar. Huruvida islam är religiös kan diskuteras; vad som är säkert är att islam är totalt amoralisk.

I Danmarks fall är fiendens inflytande så stort att landets egen lagstiftande församling, i ett anfall av rekordartat landsförräderi, införde ett förbud mot att bränna Koranen, vilket den danske aktivisten och politikern Rasmus Paludan har gjort flera gånger. Mindre än tjugo år efter att regeringen stod upp för friheten under karikatyrkrisen gjorde det danska folketinget officiellt islams tabun till Danmarks.

Det är oacceptabelt att islams frontsoldater har denna makt över våra samhällen. Om friheten ska återställas finns det ingen annan lösning än att kasta ut dessa våldsamma muslimer ur våra länder. Det första vi måste göra är att stoppa all invandring från muslimska länder.

Vi är långt ifrån detta nu. Norges regering går i stället islams ärenden med sin handlingsplan mot ”muslimfientlighet”, och det svenska rättsväsendet behandlade Momika som en brottsling.

Det är därför det andliga kriget som måste utkämpas först: Våra länder måste erkänna att islam är en ondska som bör bekämpas på samma sätt som andra totalitära ideologier, till exempel nazismen.

Hela 60 procent av norrmännen anser att islam är oförenligt med norska värderingar, så denna insikt borde inte vara alltför långt borta.

Men det är dags för dem som tycker så att börja säga det högt. De kommer inte att få någon hjälp från regeringen, kyrkan, kungafamiljen, försvaret eller andra delar av den privilegierade nationen – de måste göra det själva om de vill behålla sitt land.

Människor måste inse att Israel är vi och att Hamas har kommit innanför grinden.