Salwan Momika mördades i onsdags, dödsdömd av islamister efter att ha kritiserat islam och bränt Koranen. Idag dömdes hans kompanjon, Salwan Najem för hets mot folkgrupp av tingsrätten. Men budskapet är tydligt: Kritik av *en viss religion* är förenat med dödsstraff, även i Sverige.

De bägge männen, som konsekvent omnämns som ”koranbrännare” av svensk media, stod åtalade för hets mot folkgrupp (HMF) efter att vid ett antal tillfällen ha bränt exemplar av en viss bok med grönt omslag. Nu har Salwan Najem dömts till villkorlig dom och dagsböter av Stockholms tingsrätt. Salwan Momikas dödsdom effektuerades för mindre än en vecka sedan. Eller som Aftonbladet uttrycker det: ”Mordet på Momika gjorde att en dom mot honom inte var möjlig.”

Tillåtet att bränna böcker …

Av domen framgår att det är fullt tillåtet att bränna böcker – alla böcker! – och att det är tillåtet att kritisera religioner – alla religioner! – i yttrandefrihetens Sverige. Vissa menar därmed att alla som hävdat att HMF-lagstiftningen i praktiken är en hädelselag nu är motbevisade.

”Utrymmet att på ett sakligt och vederhäftigt sätt vara kritisk mot en religion i en öppen debatt får anses vara mycket stort. I ett sådant sammanhang får man också tåla att vissa religionsutövare uppfattar ett kritiskt budskap som kränkande”, skriver Stockholms tingsrätt i domen. Samtidigt menar domaren att Salwan Najem ”med tydlig marginal överskridit vad som är en saklig och vederhäftig debatt och kritik”.

Därför döms Salwan Najem för att vid fyra tillfällen ha ”uttryckt missaktning mot folkgruppen muslimer på grund av deras trosuppfattning”. Ordföranden i målet mot Momika och Najem, lagmannen Göran Lundahl, formulerar sig på följande sätt:

– Det finns ett stort utrymme att inom ramen för yttrandefriheten vara kritisk mot en religion i en saklig och vederhäftig debatt. Att man uttalar sig om religionen ger samtidigt inte ett frikort att göra eller säga vad som helst utan att riskera att kränka gruppen som har den trosuppfattningen.

… men inte ”riskera att kränka” …

Det domaren säger är alltså att du visserligen får uttrycka kritik – men du får samtidigt inte säga eller göra något som ”riskerar att kränka” någon. Så vad betyder det i praktiken? Ja, då kan du i praktiken aldrig uttrycka någon form av kritik, eftersom det med hundraprocentig garanti alltid kommer att finnas någon som ”riskerar” att känna sig ”kränkt”.

Eller mer korrekt: Du kan uttrycka dig hur kritiskt som helst mot alla religioner – utom en, nämligen [fill in the blank]. Här kan jag inte skriva ut religionen, eftersom jag då riskerar att någon då kan känna sig kränkt. Däremot kan jag ju skriva att det är fritt fram åt att inte bara kritisera utan också håna, häckla, förneka, förlöjliga och hata kristendom, buddhism, judendom, hinduism, asatro, wicca, taoism och så vidare. Visst kan både en och annan uppleva sig kränkt – men det kommer inte att hända något.

Du kommer inte att dömas i domstol som Najem eller dömas av en pöbel som Momika om du ställer dig på Mynttorget och visar bilder ur ”Ecce Homo” där Jesus framställs som hiv-smittad läderbög, bränner kopior av Bhagavad gita i varje större stad eller postar Facebook-inlägg där häxor flyger till Blåkulla på kvastar.

… en viss religion …

Ingen har ens åtalats för HMF under de återkommande pro-palestinska demonstrationerna efter terrordåden 7 oktober, trots både hitlerhälsningar, plakat och stridsrop om ”from the river to the sea” och att ”det är dags att avsluta det Hitler påbörjade”. Nejdå. Det går finfint. Men testa att kritisera *en viss religion*, denna religions påbjudna klädsel på dagisbarn eller karaktären hos denna religions så kallade profet (som anses vara idealet för varje anhängare av religionen) och se vad som händer. Och det är här det blir intressant. Ingen med självbevarelsedriften i behåll kommer att göra det – eftersom vi vet vad som händer då.

”Viktigast i domen är att det understryks att kritik av religion inte är brottsligt”, skriver Oisin Cantwell i Aftonbladet.

Men. För det finns alltid ett ”men”.

”Men under manifestationerna som det här åtalet rör förkunnades att Mohammed var psykiskt sjuk, att han var en ’våldtäktsman’, ’hallick’ och ’barnknullare’, för att nämna några av de mindre sofistikerade påståendena.”

Så vad ska vi då kalla en medelålders man som gifter sig med en sexårig flicka, och har sex med henne när hon är nio år gammal? Vad skulle vi kalla en gängledare som mördar sina motståndare för att sedan dela ut motståndarnas fruar till sina polare? Vad kallar vi en ledare för ett beväpnat gäng som mördar hela byar – män, kvinnor, barn? Vilka ord tycker Stockholms tingsrätt att vi ska använda för att beskriva sådana? ”Individ med normbrytande beteendevärderingar”?

… för då!

Nu vet vi i alla fall vad som händer den som vågar tala klarspråk: I bästa fall blir man dömd av Sveriges officiella rättsskipande instanser, som Najem. I sämsta fall blir man dömd av Sveriges utomparlametariska instanser, som Momika.

Men samtidigt finns det ingen garanti för att inte Salwan Najem kommer att gå samma öde till mötes som kollegan. Najem menar själv att han står näst på tur för de lejda mördarna, och av våra politikers och myndighetschefers (uteblivna) reaktioner förstår vi att det inte finns någon som kommer att skydda honom. Eller oss, den dag våra namn hamnar på de kränkta islamisternas dödslista.

Salwan Najem: – Jag är nästa

I Rapport fick rikspolischef Petra Lundh frågan om Salwan Momika hade fullt personskydd.

– Vi uttalar oss aldrig i de enskilda fallen om dom här frågorna, av säkerhetsskäl, svarade rikspolischefen med en imponerande och förtroendeingivande pondus som kan beundras på skärmdumpen nedan.

Sveriges rikspolischef Petra Lundh. Foto: Skärmdump Rapport

Att döma sig själv till döden

Föga förvånande tiger gammelsvenskarna. Istället är de personer som själva flytt från, eller har egna erfarenheter av, islamistiskt förtryck som påpekar det uppenbara: Sverige går islamisternas ärenden. Svenska politiker har, tillsammans med svensk media, lydiga tjänstemän och en lika lydig Svenska kyrkan, bidragit till att vi nu lever i ett samhälle som har underkastat sig.

Istället för att sätta gränser för den intoleranta och våldsförespråkande ideologin och dess anhängare, har man fokuserat på att straffa dem som försökt visa på ideologins intolerans och våldsbenägenhet. Nima Rostami skriver i ett Facebook-inlägg:

Så är det. Ayaan Hirsi Ali kallar Sverige för ”ett skolboksexempel på en failed state” och jag menar att landet har passerat point of no return.  Islamisterna får fritt spelrum medan de som varnar blir straffade, på ett eller annat sätt. Oförmågan att skydda Salwan Momika trots den extrema hotbilden mot honom orsakade hans död och de personer som greps och fortfarande är misstänkta för mordet släpptes inom några timmar. Mängden av jubelrop som mordet orsakat i sociala medier visar att de mordiska har fått blodsmak.

Salwan Najem har därför all anledning att frukta för sitt liv och budskapet till Sverige, svenskarna – och islamisterna – är omöjligt att missförstå: Självfallet är du är fri att kritisera *en viss religion* – men utnyttjar du den friheten riskerar du samtidigt att döma dig själv till döden.

Syrisk far och son misstänkta för mordet på islamkritikern Salwan Momika