Elva personer har hittills bekräftats döda efter skolskjutningen på Campus Risbergska i Örebro. Många är skadade, fem av dem allvarligt. Det är med råge den värsta masskjutning vi har upplevt i Sverige i modern tid och politiker och media är eniga: ”Vi är chockade!” Men är vi verkligen det..?

När svenskarna återvände från sina lunchpauser under tisdagen möttes de av uppgiften om en skolskjutning i Örebro. De inledningsvis vaga uppgifterna under den första pressträffen som hölls 15.30 stred mot materialet som samtidigt börjat cirkulera i sociala medier och i public service direktsändningar. Under kvällen kom beskedet: Elva personer har bekräftats döda. Av dessa har tio mördats av den elfte. Skytten ska ha tagit sitt eget liv.

Hur många som är skadade kan polisen i nuläget inte svara på, men vissa uppges vara svårt skadade.

Reaktionerna i tv-studior, hos politiker och myndighetstjänstemän är samstämmiga: Man uppger sig vara i chock, man kan inte förstå att detta har hänt, att något sådant kan hända här, i Sverige. Carl Bildt skriver exempelvis i ett inlägg på X:

My country  is in a state of profound shock after the worst mass killing in its moden history. Tens of people – numbers still not clear – have been gunned down at a shooting at a school in Örebro.

Mitt land är i ett tillstånd av djup chock efter det värsta massmordet i dess moderna historia. Tiotals personer – siffrorna ännu inte klarlagda – har blivit skjutna i en skottlossning på en skola i Örebro.

Men de jag har talat med är inte förvånade, snarare anser många att det är märkligt att det inte har hänt något liknande tidigare.

Våldet har normaliserats

Svenskarna har upplevt hur våldet har byggts upp, till den nivå där ”skjutningar”, ”felskjutningar” och ”sprängningar” har blivit normaliserade som en del av den dagliga nyhetsrapporteringen.

Vi har sett skolskjutningar tidigare, exempelvis i Trolhättan 2015 och i Malmö 2022. Alltfler skolor inför säkerhetskontroller med exempelvis metalldetektorer vid entréerna och i princip alla elever i Sverige, ner i lågstadieåldern, har övat på ”inrymningar”. Vi som är föräldrar har i många fall redan haft samtal om riskerna för en skolskjutning med våra barn.

Jag skulle vilja påstå att de berörda och många örebroare självfallet befinner sig i stor sorg och svår chock idag, men nationen som sådan är så pass luttrad att många krasst konstaterar att ”nu har det hänt”.

Svenskarna har sett utvecklingen under så lång tid, och när vi nått en punkt där det i praktiken dagligen sprängs bostadshus och mördas på öppen gata så är steget tyvärr inte särskilt långt till en masskjutning.

”Samhället måste steppa upp”

Hittills har det ökade våldet betraktats närmast som en självklarhet, en naturlig utveckling som är omöjlig att stoppa och som svensken helt enkelt får lära sig att hantera. Så länge som man inte befinner sig på fel plats vid fel tid så är ju riskerna fortfarande låga, har vi fått höra.

Men igår förändrades spelplanen. Nu måste samhället steppa upp, säger psykoterapeuten Björn Tingberg till SVT.

Det uppsteppandet har redan börjat.

Justitieminister Gunnar Strömmer signalerar inte bara att svenska skolor måste bli säkrare, utan öppnar även för starkare kontroll och minskad integritet. Under en intervju med SVT:S Morgonstudion på onsdagsmorgonen menar Strömmer att det är läge att lätta på sekretessen mellan myndigheter, något som tidigare krävts som ett medel att motarbeta det stora bidragsfusket och de identitetsbedrägerier där en nyanländ person kan tilldelas flera identiteter. Alla sådana åtgärder har bedömts som omöjliga. Hittills.

Skjutningen på Risbergska är, i all sin tragik, den händelse som gör de nödvändiga förändringarna möjliga – och mer därtill. Det är bara dagar sedan statsminister Ulf Kristerssons uttalande om att den svenska staten har tappat kontrollen över det dödliga våldet, något som fick bland annat Ayaan Hirsi Ali att kalla Sverige för ”ett skolboksexempel på en failed state”.

Efter år av eskalering, där röster har höjt krav på att militär ska kunna sättas in mot våldsamma kravaller och upplopp, vaknar Sverige upp på morgonen den 5 februari till ett land där allt tycks möjligt. Tio personer har mördats och lika många familjer har krossats. Otaliga människor har fått skador och trauman för livet.

Var det det som behövdes för att Sverige skulle reagera och be om hjälp – för att reda ut den situation man själv har försatt sig i, genom den politik som förts i decennier?

Europol på plats

Men i vanlig ordning kan det bli så att när Sverige väl agerar, så agerar man extremt och nästan i desperation. Nu gör man inte bara det man skulle ha behövt göra för många år sedan. Plötsligt har man en öppning för att genomföra drakoniska åtgärder.

”Säkerhetspolisen är inkopplad och polisen får även stöd av Europol.

Från nationellt håll genomförs en mängd åtgärder. Bland annat bevakas cybermiljön och samverka med de digitala plattformarna för att identifiera och avlägsna innehåll på nätet som skulle kunna driva på hotfulla stämningar”, skriver Expressen.

Vad som väntar Sverige och svenskarna nu, återstår att se. En ökad övervakning, minskad integritet och en polisiär förstärkning från EU ser vi redan.

Däremot tycks mycket följa klassiskt svenskt modus operandi: Först görs det ingenting, sedan ingenting och ingenting igen. Så inträffar katastrofen och då gör man allt på en gång.

”Sverige är i chock”, skriver media. Jag misstänker – tyvärr – att så inte är fallet. Den djupa sorgen över en förlorad trygghet och den stora oron inför framtiden har dock etsat sig ännu djupare fast i folksjälen.