Durham, North Carolina. Trump sitter inte stilla. Vid en presskonferens i Vita huset klockan 20.00 lokal tid i går kväll förklarade Donald Trump att USA kommer att ta kontroll över Gazaremsan. Han säger att USA kommer att stabilisera och återuppbygga Gaza efter kriget.

Detta strider givetvis mot internationell rätt, men Trump säger det uppenbara, att åratal av fredsmedling inte har lett någonstans och att det är dags att avsluta det humanitära lidandet och sätta råstyrka bakom kravet på en fredlig lösning.

Han kommer att kritiseras av vänstern, särskilt i Norge. Trumps initiativ är en implicit kritik av 30 års fredsmedling, som inte har lett någonstans förutom att förlänga konflikten och öka det mänskliga lidandet och den materiella förstörelsen.

Det är en smäll på fingrarna till dem inom LO, FAFO och Ap som låg bakom Norges storhetsvansinniga ambitioner som fredsmäklare och humanitär stormakt, och den så kallade Osloprocessen som inleddes 1993 och har fortsatt fram till i dag.

Ingen vet hur många hundra miljarder av de norska skattebetalarnas pengar som har gått till PLO och Hamas. Det enda som är klart är att det inte har lett till någonting och absolut inte till fred.

Norges interventionism och unilateralism i Mellanöstern, senast med erkännandet av Palestina, vittnar om en bristande förståelse både för vad som krävs för att bidra till fred i Mellanöstern och för vilken Norges roll bör vara, om någon.

Fredsmedling utan att kunna sätta kraft bakom kraven fungerar inte i en kontext som den i Gaza och på Västbanken. Det är vad Trump gör nu genom att agera både ”polis” och ”fastighetsutvecklare”. Och Trump har uppenbarligen bråttom.

Han sorterar ut öst och väst, och syd och nord. Och det verkar fungera. Mexiko och Kanada har redan skickat 10.000 soldater till gränsen för att skydda USA från illegal invandring och narkotikasmuggling. Importtullarna har tillfälligt upphävts.

Kineserna är på väg att sparkas ut ur Panama. Och även om Trump aldrig kommer att annektera Grönland kommer USA sannolikt att öka sin militära och ekonomiska närvaro på Grönland. Det är ingen nackdel vare sig för den anglosaxiska säkerheten eller för Norge.

Näst på tur står EU:s tullunion, som har skjutit sig själv i både tinningen och foten genom att montera ned sitt eget försvar och förstöra sin egen energiförsörjning. I Norge skriker och ropar man av rädsla för att utsättas för tullar från USA, medan vi själva har ett importskydd på flera hundra procent på ett antal jordbruksprodukter.

På samma sätt kommer det att ropas och skrikas, både från Espen Barth Eide och förmodligen också från Ine Eriksen Søreide, när USA nu försöker reda ut saker och ting i Gazaremsan. Det kommer att hävdas att detta strider mot den så kallade regelbaserade liberala världsordningen.

Det må så vara. Men det är ingen förlust om Trump lyckas skapa fred i Mellanöstern. Dessutom har den så kallade regelbaserade liberala internationella världsordningen varken varit liberal eller regelbaserad. Det är en myt som västerländska, och inte minst norska, politiker har bidragit till att skapa.

USA:s och NATO-ländernas bombning av Kosovo 1999 var klart folkrättsvidrig. Det var även invasionen av Irak 2003. Den folkrättsliga grunden för Natoländernas och Norges bombning av Libyen 2011 kan också ifrågasättas.

Om Trump uppnår fred i Mellanöstern blir han den mest långtgående presidenten i USA:s moderna historia. Om han också lyckas skapa fred i Ukraina blir han historisk. Oavsett vilket kommer han förmodligen aldrig att tilldelas Nobels fredspris av dem som trodde att Norge kunde köpa sig ett internationellt rykte som en humanitär supermakt.