EU har dock en ännu större bomb på löpande band: ”Clean Industrial Deal” kommer att presenteras den 26 februari och ska enligt uppgift stärka den europeiska industrin. Det kommer att göra precis tvärtom, och Norge kommer också att anta det.

EESA-avtalet är ett enkelriktat avtal där EU bestämmer lagstiftningen i Norge, i utbyte mot att EU får vår gas och fisk också. (Otroligt snällt av dem, eller hur?) EES fungerar på så sätt att Norge kan strunta i direktiv från EU om de inte är så kallade ”EES-relevanta”, vilket de flesta är enligt tolkningen av avtalstexten från 1994. Det var så Norge blev en EU-koloni, med Støre eller Erna som landshövdingar, som stod med hatten i hand och vinkade åt supermakten. Det är så patetiskt – men säkert personligt lukrativt.

Men flera beslut under 2000-talet slog fast att alla direktiv och förordningar som rör klimat, energi och el är EES-relevanta och att Norge därför måste tillämpa dem. Varje försök att visa en gnutta suveränitet kommer att mötas med bestraffning. Och som alla ynkryggar vet: När du hotas av straff ska du acceptera det utan att blinka, så att det inte blir något mer straff. Detta är viktigt att komma ihåg när valet närmar sig och Erna är redo att ta över som statsminister, eftersom hon vill dra plastpåsen ”Clean Industry Agreement” ner över våra huvuden. Det har utländska makter bestämt.

Ett ännu starkare engagemang för ”grönt skifte” och klimatåtgärder som inte fungerar

Det här nya skitpaketet från EU beskrivs som ”gigantiskt” och är tänkt att stärka europeisk industri. Bakgrunden till åtgärden är att energipriserna i Europa är för höga jämfört med USA och Kina och att EU nu riskerar en recession. Åtgärder behövs för att få upp ångan och man skulle kunna tro att det kommer att införas ny politik, som Trump har gjort i USA. Men då har man fel, för den aristokrati som styr Europa kan inte erkänna att de har gjort något fel. Det är därför de hellre vill dubbla ner på politik som förstör.

Huvudpoängen med EU:s kommande plan ”Clean Industrial Deal” är tydligen att bygga infrastruktur i massor. Inte järnvägar, vägar, kärnkraftverk och allt det där gammaldags tramset, utan snarare fler vindkraftverk, solpaneler, batterier, vätgas, ammoniak, CCS och kablar och rör, så att ”ren energi kan flöda fritt över vår kontinent och garantera låga priser för alla européer”, för att citera Ursula von der Leyen i hennes tal vid årets WEF-möte i Davos.

Man skakar misstroget på huvudet åt denna tårtätande dåre som inte insett att vindkraftverk och solpaneler bevisligen inte är förnybara, att de skapar ett allt större beroende av fossila bränslen som backup och att priserna på ”grön” el är förödande höga. Det är som om alla resultat nollställs varje dag, alla fakta är irrelevanta och alla varningar går rakt in i dokumentförstöraren tillsammans med visselblåsarna. Mycket är fortfarande oklart kring CID, men enligt Politico och Energy and Climate verkar åtgärden vara indelad i sex teman:

1: Energisäkerhet och priser: Europa kämpar med alltför höga el- och energipriser på grund av Merkels «Energiewende», en totalitär grön energipolitik som antogs i Tyskland 2010 och som okritiskt antagits av alla EU-länder – liksom USA. Politiken bygger på myten att tunga industriprodukter som vindkraftverk och solpaneler är «förnybara» och «rena energikällor». Detta politiska luftslott har skapat de enorma energiproblemen i EU, men von der Leyen har en alternativ verklighet. I Davos sa hon att lösningen är att bygga ut ännu mer ”förnybar energi” (och i vissa länder: kärnkraft), samt att ”investera i framtidens rena energikällor, som fusionskraft och avancerad geometri”. Talet var, som alltid, utan ekonomiska eller tekniska förbehåll.

2: Finansiering av omställningen: Istället för att uppmuntra företag att göra vinst genom lägre energikostnader, lägre skatter, mindre byråkrati och stabilare ramvillkor, vill kommissionen säkra offentlig finansiering och subventioner för en krisande industri. Dessutom söker man finansiering för stora investeringar inom områden som batterier och vätgas. I Davos hävdade von der Leyen (som inte vet något om kraftgenerering eller kraftsystem) att privat kapital bör mobiliseras för att modernisera våra elnät och lagringsinfrastruktur, som om det finns något modernt med vindkraftverk eller batterier.

3: Återvinning och råvaror: Kommissionen kommer att föreslå ett nytt åtgärdspaket för den cirkulära ekonomin, som är en rent teoretisk övning och som aldrig har testats någonstans. Syftet är att utveckla bättre kapacitet för återvinning av råvaror och därmed öka Europas självförsörjning – men återigen, ingen hänsyn kommer att tas till ekonomi eller förmågan att göra vinst. Allt kommer att vara subventionerat.

4: Arbetskraft och kompetens: Kommissionen har gjort det till en prioritet att säkerställa att planen har en social och inkluderande profil. «Många av de problem vi har nu kan vara relaterade till det faktum att européerna inte känner att institutionerna bryr sig om dem,» har Ursula sagt, och hon har helt rätt. När man ständigt får höra lögner, när åtgärderna inte fungerar och man drabbas av allt högre priser, då kan människor faktiskt börja tro att regeringen är emot dem. Att inkludera någon genom en social profil löser inte det.

5: EU:s globala konkurrenskraft och innovation: Kommissionen vill öka konkurrenskraften hos europeiska företag. Målet är att förenkla den europeiska byråkratin och minimera handläggningstiderna, och ett av sätten att göra detta är att fastställa en viss andel dyrare ”klimatvänliga material” som måste användas i offentliga byggprojekt, samt ”utsläppsfria” maskiner för att utföra jobbet. På så sätt kommer byggandet att bli dyrare, långsammare och mer byråkratiskt på grund av strängare regleringar och kontrollregimer. EU tror på fullt allvar att ständigt nya regleringar och mer byråkrati är detsamma som innovation.

6: Rättvisa globala åtgärder: EU vill ha en tydlig policy för att säkerställa internationellt samarbete och så kallade ”värdekedjor”, och den ambitionen ska uppnås genom diplomati, handelsavtal och allt mindre hänsyn till planeten, FN och alla andra länder. Detta skulle kunna innebära att EU sänker tullarna på argentinskt och brasilianskt kött – för EU är inte alls emot tullar. De är bara emot det när Trump gör det.

EU:s ”gröna industripaket” modellerat på Joe Biden: Europeiska kommissionen presenterade den ”europeiska strategin för grön tillväxt” i december 2019, när alla fortfarande trodde att sol- och vindkraft skulle kunna ersätta all fossil energianvändning. Sedan dess har alla faktiska siffror och resultat visat att detta inte bara är överoptimistiskt, utan också frikopplat från matematik, fysik och ekonomi. ”Grön omställning” fungerar inte, har aldrig haft några förutsättningar att fungera, och de som tror på detta har inga småskaliga försök eller empiriska bevis att visa upp. Det är därför ”klimatmålen” och ”tillväxtstrategin” misslyckas. Så nu är det mer av samma sak.

De europeiska politikerna gör precis tvärtom mot vad normala människor skulle göra, nämligen att sluta med hela självbedrägeriet. Istället vill de nu ignorera alla resultat, ignorera att USA har sagt upp Parisavtalet och fokusera enklare på det ”gröna skiftet”: Redan den 26 februari ska ”Clean Industrial Deal” presenteras i EU, och planen är starkt inspirerad av Joe Bidens Inflation Reduction Act (IRA), som nu också har sagts upp av Trump, eftersom den var inflatorisk och skulddrivande och förstörde både energisystemet och energisäkerheten.

The Clean Industrial Deal ska presenteras i EU.

The Clean Industrial Deal innehåller inget nytt, bara mer av det som inte har fungerat hittills: stora satsningar på batterier och ren vätgas, samt tvångsköp av dyra produkter med låga koldioxidutsläpp. Och eftersom det bara är mer av samma sak kommer inget av detta att förbättra EU-industrins konkurrenskraft eller göra energi mer prisvärd – och EU-industrin är redan på knä. NHO är dock glada, för NHO har förvandlats till en miljöorganisation där det är viktigare att säkra den europeiska industrins utfasning av fossila bränslen än både dess medlemmar och ramvillkoren för vinster och sådant nonsens. Alla kritiker har rensats ut och alla visselblåsare har belagts med munkavle.

Enligt Ursula von der Leyen kommer vissa länder att få investera i kärnkraft eftersom gröna hysteriker nu anser att kärnavfall är renare och säkrare än det ofarliga växtnäringsämnet CO2 – och det sammanfattar exakt hur extremistisk och galen europeisk politik har blivit.

EES binder Norge till den europeiska klimatgalenskapen: EESA-avtalets struktur innebär att Norge hanterar en sektor i taget, medan EU hanterar flera sektorer samtidigt. Som ett resultat av detta ligger 624 EES-ärenden på is, varav det äldsta går tillbaka till 2003 (trots att den statliga byråkratin expanderar, så vad gör de alla?). I media framställs detta som både ett problem och kanske en källa till EES-avtalets kollaps, men det påståendet är både okunnigt och ologiskt: Inget Norge gör kommer att äventyra EES.

För det första är alla direktiv som Norge ännu inte har implementerat bara en stor fördel. Vi behöver dem inte. Och för det andra är EES det bästa möjliga enkelriktade avtal som EU kan få med sin viktigaste gasleverantör. Norge visar inga tecken på att använda sina gasleveranser som en politisk hävstång mot EU, och för EU med sina 450 miljoner invånare spelar det ingen som helst roll om 624 direktiv ligger på is. Vem bryr sig, så länge gasen flödar och norska politiker är lydiga?

Men media och politiker har förflyttat sig till en alternativ verklighet och vi får hela tiden höra att Norge ”inte har något val” när det gäller EU-direktiv. Detta är naturligtvis bara nonsens. Norge är en suverän och självständig nation och kan när som helst bryta avtal som inte ligger i Norges, norrmännens och det norska näringslivets intresse – vilket USA nu har gjort. Hela poängen med politik är att en nyvald regering kan avvika från avtal som inte ligger i linje med den politik som demokratin vill ha.

Om det vore så att internationella avtal inte kan sägas upp i efterhand skulle det inte vara någon mening med att hålla val. Eller att bedriva demokrati. Men vänta nu: Det är precis där Norge har hamnat.