Startskottet var Maidan. En folkmassa samlades med EU-flaggor och hoppades på ukrainskt medlemskap och en västerländsk levnadsstandard.

Så plötsligt besköts folkmassan från hustak och fönster. Officiellt av presidentens proryska säkerhetsstyrkor, i verkligheten av ukrainska prickskyttar från CIA. Allt beskrivs i detalj i Ivan Kacanovskys bok The Maidan Massacre in Ukraine (publicerad i Kanada 2024 efter mycket motstånd).

Maidan-framgången gav helt klart oligarkerna och CIA en chans för sina pengar. Nästa i raden var den nationalkonservativa regeringen i Georgien. Och återigen nästan samma procedur. Tusentals demonstranter som viftade med EU-flaggor krävde regeringens avgång och en geopolitisk omlokalisering av landet västerut. Allt ackompanjerat av EU-hymnen och ett hav av glödande mobiler, som symboliserade en ljus framtid i Europas överflöd. Men den här gången gick det inte lika smidigt. Kuppmakarna fick stryk av den lagligt valda regeringen.

Men kampen för ”västerländska värderingar” och en ”anständig demokrati” hade bara börjat. Och i Rumänien hade CIA och USA:s ambassad mer tur. Där avlägsnades den segrande presidentkandidaten, valet ställdes in och den strategiska missilbasen säkrades.

I Ungern hade premiärminister Viktor Orbán för mycket stöd. Och så dök Slovakien upp som en möjlighet. Robert Ficos frispråkiga regering var tvungen att gå. Och Maidan-mallen användes igen med några få justeringar. Men här misslyckades den. Till skillnad från landets urbana, kaffe-latte-drickande psykologförbund, som krävde att den patriotiske Fico skulle läggas in på mentalsjukhus, var Slovakiens säkerhetspolis mer lojal mot fosterlandet än mot det nyliberala Europa. Och inte trodde vi det! Det visade sig att en betydande del av de gripna demonstranterna var utlänningar med anknytning till det ”georgiska gardet” som finansierades av CIA, EU och George Soros. Alla utrustade med tryckta manualer för statskupper.

Och sedan går vi vidare till Tjeckien där det är val i september. Och vilket sammanträffande! Stora folkmassor i städerna har börjat träna med EU-flaggor, lysande mobiler, krav på västlig tillhörighet och en ”anständig demokrati” i händelse av en råttfälla. De ointelligenta skulle ju teoretiskt kunna vinna. Men faran är överdriven. De nationalkonservativa är splittrade och korrumperade. Och framför allt skräms de av de politiska processer mot ”pro-ryska svin” som pågår i domstolarna.

Som jag sa finns det ingen fara för det stora europeiska imperiet i Tjeckien. Där har den allvetande klubben av EU-fanatiska havelider (tillbedjare av den förre presidenten Havel) ett självsäkert och arrogant grepp om parlamentet. Det finns med andra ord ingen risk för en Czechxit.

Men så har vi valet i Tyskland. Spännande och lite skrämmande. Kommer den europeiska kejsarinnan och hennes kejserliga ”georgiska garde” att acceptera valresultatet? Eller får vi ännu en sista och självdestruktiv dos av det liberal-fascistiska Europa?