Det här var ju snopet. Idag, när Sverige skulle ha firat ett storslaget ettårsjubileum av nationens Nato-medlemskap är försvarsalliansen officiellt KIA – killed in action och USA har förvandlats från BFF till fiende.

Förra fredagens debacle i Ovala rummet fick de tidigare så massiva hyllningskörerna inför USA:s väpnade förmåga att förbytas i lika massiva fördömanden. ”Alla” tycktes ha en åsikt (oftast samma) men få tycktes ha sett meningsutbytet mellan Zelenskyj, Trump och Vance – och ännu färre tycktes ha förstått något av vad som faktiskt hände. Men slutsatsen är enkel: USA är nu vår fiende. Nu måste alla stämma in i kören, och tävlingen handlar om att skrika högst, ta störst avstånd, agera snabbast och använda kraftfullast indikativ.

Senast vi såg något liknande var under covid-hysterin.

8 800 000 000 000 kronor – plus ”obegränsat” stöd

Under den gångna veckan har toppmötena därför avlöst varandra och under torsdagskvällen kom EU:s 27 medlemsländer överens om den försvarsplan som innebär att 800 miljarder euro, motsvarande 8,8 biljoner svenska kronor, ska frigöras till det europeiska försvaret.

Åtta komma åtta biljoner.  Åtta komma åtta miljoner miljoner. 8 800 000 000 000 kronor. Plus ett ”obegränsat” stöd till Ukraina. Allt beslutat snabbt, utan diskussion, konsekvensbeskrivningar eller förankring hos de folk som ska bära kostnaderna genom nedskärningar, levnadsförsämringar och kostnadsökningar. Det gäller i allra högsta grad Sverige och svenskarna, som redan har bidragit med motsvarande cirka 73,2 miljarder kronor till Ukraina – för ingen tror väl att Moder Svea har pengarna undanstoppade i madrassen?

Exakt hur tung börda som kommer att hängas över de svenska skattebetalarnas axlar är än så länge okänd, men vågar vi gissa på att Sverige i vanlig ordning siktar på att vara bäst i klassen?

Men för Sveriges del återstår några pikanta problem att lösa, så här på ettårsdagen av Nato-medlemskapet.

USA: Från BFF till Lede Fi

Nationen kastade sig in i Nato med hull och hår, fullt medvetet om att Nato i praktiken är USA. Ett Nato utan USA saknar förmåga, såväl till avskräckning som till strid. Särskilt i nuläget, när Europa under tre års tid har ägnat sig åt att strössla både pengar och militärt materiel över Ukraina.

Redan bristande militära förmågor har därmed dränerats ytterligare. Processen har berott på en enda sak – och nej, det är inte att ”Ukraina krigar för oss” – utan att Europa har förlitat sig på massivt stöd från USA om det skulle skorpa till sig. Men nu har det skorpat till sig. Och när det väl skorpade till sig, så visade det sig att det där massiva stödet från USA uteblev.

Nu har man plötsligt inte bara en fiende, utan två. Ja, ”det amerikanska sveket” överträffar nästan ”den fullskaliga invasionen” av de europeiska ledarnas indignation att döma, och statsminister Kristerssons nöjda vinnaruppsyn när han poserade med sin dåvarande BFF, USA:s tidigare utrikesminister Antony J. Blinken, har 364 dygn senare ersatts av ett sammanbitet allvar.

– Ensam är inte stark, sa Kristersson till Aftonbladet efter torsdagens europeiska försvarsöverenskommelse.

– När även våra allierade rustar så blir Sverige säkrare.

Ulf Kristersson, den 7 mars 2024 respektive den 6 mars 2025. 

Men sedan en vecka tillbaka räknas inte USA som ”allierad”, utan som Lede Fi. Alltså är Sveriges ettårskalas för Nato inställt och gissningsvis är det ett antal informatörer och projektledare på såväl Riksdagen, Försvarshögkvarteret och diverse militära förband som har fått ägna de senaste dagarna åt att avboka tårtor och skicka sista-minuten-mejl om inställda parader och överflygningar med amerikanska F-16.

Ingen vet exakt idag vilket Nato Sverige faktiskt är medlem i, vilken (eller vilka) som är våra fiender och vem som ska komma till vår hjälp nu när USA prioriterar sin egen säkerhet framför de hbtqi- och klimatcertifierade européernas.

Tacka fasen för att Kristersson ser ut att ha svalt både en och tre citroner.

DCA-avtalet gav USA 17 militärbaser i Sverige

Samtidigt har Sveriges ”fort-och-fel”-mentalitet inte bara inneburit att vi har kedjat fast oss vid en försvarsorganisation som visade sig vara en död häst. Vi har även öppnat upp vårt territorium för (vår nye) Lede Fi: Genom det så kallade DCA-avtalet (Defence Cooperation Agreement) har Sverige gett USA tillträde till 17 militärbaser i landet.

Vad USA gör på dessa baser, vilka vapensystem som finns där och vilka militära operationer man inleder från dem har Sverige ingen insyn i. Enligt avtalet kan USA till och med inleda militära anfall med kärnvapen mot tredje land från Sverige, utan att ens informera den svenska regeringen om det.

Amerikansk överste: Sverige har gett upp sin suveränitet och kan inte hindra kärnvapen

”Avtalet är ett viktigt steg i ett fördjupat praktiskt militärt samarbete med USA. Avtalet stärker både Sveriges och våra grannländers regionala säkerhet genom att det signalerar USA:s engagemang och faktiska närvaro”, skrev Regeringen i sitt pressmeddelande när DCA-avtalet presenterades för nationen i december 2023.

Drygt ett år senare har ”USA:s engagemang” gått upp i rök och Trumpadministrationen betraktas som hela Europas fiende, samtidigt som USA:s ”faktiska närvaro” är i högsta grad påtaglig. Från Försvarshögskolan höjs förslaget om att försöka upphäva det tidigare så viktiga avtalet.

Snopet.

Ska ett krig rädda makthavarna?

Här befinner vi oss alltså idag, i ett mer eller mindre totalt försvarspolitiskt kaos. Vem är vän och vem är fiende? Vilka förfogar över våra militära baser? Och hur kommer nationen och befolkningen att påverkas av besluten som just nu fattas av politiker som flaxar omkring likt huvudlösa höns för att försöka hitta quick fixes på de problem som är direkta resultat av de senaste årens huvudlösa flaxande?

Är det något som de huvudlösa har förstått, så är det att deras makt är hotad. Inifrån, av befolkningar som har tröttnat på ökad kriminalitet, ökad osäkerhet, ökade levnadskostnader, ökad censur och ökad övervakning.

Nato, Europa och nationerna faller samman, och det verkar vara dags för the oldest trick in the book: Om en inre fiende hotar dig, se då till att skaffa dig en yttre fiende att rikta aggressionerna mot.

Svenska och norska politiker har ägnat de senaste åren åt att förbereda sina nationer på vad som har framställts som ett oundvikligt krig mot Ryssland. Den förändrade spelplanen innebär att Europa i praktiken måste förbereda sig på, i bästa fall, ett krig där ett utarmat Europa ska möta den ryska björnen utan understöd av USA. I sämsta fall väntar ett tvåfrontskrig – och Europa jublar:

”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.”

Vi befinner oss mitt Orwells 1984 – och när ingenting är säkert, är samtidigt allt möjligt. Endast ett är hundraprocentigt säkert: Var vi kommer att befinna oss om ett år är omöjligt att förutse. Det kan vi lära oss av bilderna av statsministerns leende.