60-talsrebellerna utgjorde ett försvinnande fåtal av befolkningen på sin tid. Skulle någon ”profet eller siare” ha framfört tanken att detta lilla fåtal skulle komma att förändra våra västliga samhällen i grunden, politiskt, ekonomiskt, moraliskt, religiöst, ”akadmiskt”, kriminalpolitiskt, försvarsmässigt, samt alla övriga områden som för oss äldre med våra referenser till och minnen av en en helt annorlunda tid före ”revolutionen” är uppenbar, skulle vederbörande blivit utskrattad och avfärdad.

Inte desto mindre revlutionerades samhället fullständigt. Det krävs inga stora majoriteter för att välta en rådande ordning. Bolsjekvikrevolutionen är ett talande exempel. Det faktum att NSDAP bara uppnådde drygt 2% av 1928 års röstantal för att bara fem år senare få drygt 40 % och därmed kunde få Hindenburg och Papen att utse Hitler till ny rikskansler för ett 60 miljoner stort, kulturellt högtstående och tekniskt välutvecklat folk av ”Dichter und” Denker” hade ingen trott före genombrottet. En dystert och dystopiskt lagd ”profeterande siare” hade blivit (och blev!) utskrattad år 1928.

Hitler själv gick med i det sjuhövdade partiet under den dåvarande pertiledaren Dietrick Eckhardt år 1919. Efter 14 år styrde den nye medlemmen enväldigt det 60-miljonerhövdade tyska folket.

1968 var det en synnerligen liten minoritet (av medelklassungdomar) som började umgås med tankar på att störta vår västerländska, demokratiska ordning i gruset. Till en början litet lekfullt tonårsaktigt och under få år i början självsäkert höjande sin ”medvetenhet” med alltmer grotesk och vanvördig popmusik samt mer potenta droger.

Redan två år senare fanns små partier och terroristgrupper färdiga att sluta dem i sin famn – KPML, APK, The Weathermen, Black Panters, Baader-Meinhof, Svarta September, PLO m fl. Nu började det bli allvar av. Ett allvar som stöddes av att gamla revolutionära tänkare och diktatorer dammades av och fick utgöra en teoretisk grund allt ”det nya och rättvisa (och erotiskt lössläppta)” som väntade de trogna anhängarna.

Dessvärre visade sig ”historiens motor” – arbetarklassen eller ’Proletariatet’ som återinfördes som begrepp – vara ytterst svårstartad och ointresserad av de nya tongångarna. Den föredrog att istället avnjuta den snabbt ökande, materiella välfärdens frukter och tidigare förbjudna eller för den fattige oåtkomliga nöjen.

”Vad bör göras?”, som Lenin skrev. Det blev också namnet på en best-sellerbok, under samma namn skriven av en av den nya svenska vänsterns främsta apologeter Göran Palm. Ni i Norge hade säkert era egna ”Palmar” (Steigan?) som den unga vänstern kunde suga näring ur.

Eftersom utvecklingen inte följde den av de gamla och nya läromästarnas förutspådda utvecklingen (Marx’ uteblivna revolutionära startramp i den engelska arbetarklassen, Mao-Tse-Tungs av geopolitiska och befolkninsmässiga skäl nödtvungna bonde-uppror istället för det marxistiskt nödvändiga proletära, måste man rikta om gevärsiktena och uppmärksamheten.

Det gjorde man, åtminstone i Sverige, genom att rikta aggressiva utfall och krav mot kapitalistiska miljöbovar som hade grävt ned giftigt avfall i jorden, förstört skog och sjöar m,m, Dessa bovar var ju kapitalistiska fabriksägare och fick tjäna som ny måltavla som ersättning för den utdaterade, klassiskt tecknade kapitalisten i sin höga hatt, frack, randiga byxor och cigarr i munnen.

Men inte heller avslöjandena av miljökapitalissterna lyckades fånga något avgörande intresse hos de ”ännu inte medvetna”,de ännu inte politiskt mevetna ”massorna”.

Allt medan åren gick utan särskilt imponerande framgångar framträdde en i sig själv jättelik klass (”halva jordens stöttepelare” som Mao proklamerade) att rikta sitt medvetandearbete mot – den unga och moderna kvinnan. Hon hade vid laget företts med både p-piller och en skilsmässofrämjande familjelagstiftning. Båda dessa innovationer underlättade betydligt ett mer frivolt och ansvarsbefriande leverne (även för många män). Detta om något visade sig bli den perfekta, revolutionsbenägna grupp man saknat.

Trots att kvinnorna i stort sett haft samma räriigheter som männen sedan 1920-talets begynnelse sökte och fann man en myriad av orättvisor som ”höll kvinnorna nere”. Bland annat var de underrepresenterade mannen på flera yrkesområden (Polisväsendet, Brandkåren, Rektorsexpeditionerna, Försvarsmakten, Bankdirektörsposterna, Statskyrkan, Domar- och advokatkåren, Mediachefer m.m). Det fanns knappt någon yrkesgrupp som inte visade sig ha en underrepresentation av kvinnor.

Här fanns äntligen något konkret att ta itu med. Inget motspänstigt proletariat eller de för de flesta ointressanta miljöbovarna (sådana fanns det faktiskt gott om!) att ägna sina medvetandehöjande ansträngningar åt. ”Otacksamhet tycktes vara den trägne revolutionärens lott”. Men detta Sisyfosarbete tog äntligen slut när den nya kvinnorörelsen fick vind i seglen. Att denna starka vind underlättades av ett ökande behov av arbetskraft, inte minst inom den sociala sektorn, var bara att tacka den ekonomiska utvecklingen och välfärden för. Skatteuttaget hade ännu inte på långa när slagit i taket så reformpengar fanns det i överflöd.

I samsvar med en ökande aptit på det livets goda som ett växande varuutbud och en fri, av både media, justitien och de tidigare ganska stränga sociala myndigheterna mer överseende sinnelag , den friare synen på sexualiteten och det traditionella famijelivets uppluckring, överskjöljdes en nymornad allmänhet av en ohöljd propaganda för allt ”det nya och löftesrika”.

Egentligen inte så förvånande. Att kunna köpa tidigare otänkbara prylar och att därtill få ägna sig åt alltmer sexuellt ansvarslös frigjordhet, vars avigsidor i form av otrygga och ”struliga” barn myndigheterna inrättade nya tjänster och institutioner för att mildra, togs tacksamt emot. Alla dessa s.k. Ungdomsmottagningar, ”familjhem”, kostnadsfria kondomer och p-piller för de unga, ”särskilda boenden”. mildhet,förståelse och av medkänsla korta ”kriminalvårdande insater för de unga som ”hamnat snett i samhället” samt en uppsjö liknande institutioner är numera helt och fullt självklara och accepterade av en bred allmänhet.

Det bör nämnas att dessa åtgärder och myndighetingripanden hade starkt kvinnliga förtecken. Det politiska livet började bli alltmer matriarkalt och ledde till det jag betraktar som den egentliga politiska kraft som nu tagit över våra samhällen – den matriarkala politiken. Vi lever i ett matriarkat. Männen har abdikerat och låter på de flesta områden i livet kvinnorna hålla i taktpinnen.

Låt mig för att undanröja alla eventuella missförstånd med emfas understryka att män och kvinnor är lika mycket värda som människor. Men lyckligast för alla är om varje kön respekterar och högaktar det andra könets specifika särart och talanger! Olykligtvis anses det hatfullt att påpeka att det finns två kön. Att det sedan funnits mer eller mindre klara gränser mellan könen och att de ibland överlappar varandra är en realitet som följt människan under hela hennes historia. Att acceptera detta faktum är en skyldighet för alla och får inte väcka någon anomisitet.

Som den vakne (antaglgen ganska till åren komna) läsaren med någorlunda utvecklade känslospröt för samhälleliga förändringar redan insett efter ovanstående beskrivning har samhället genomgått ett mycket omfattande paradigmliknande skifte i matriarkal riktning. En del håller säkert också med om att vi genomgått och i accelererande fart är mitt uppe i detta paradigmliknande skifte sedan ca två år tillbaka, med dess utveckling på datorområdet, ”uppkopplade hem”, avancerade mobiltelefoner, myndighetsövervakning, nedmonteringen av försvars- och polismakten m,m,

Enligt författaren till dessa rader är detta en feltolkning. Det egentliga och helt avgörande paradigmskiftet inleddes inte nyligen, utan har snart 60 år på nacken och började som en uppsluppen ungdomsrevolution präglad av ett från början ganska lekfullt experimenterande med nya, ekonomiskt betingade, livsstilar och omvärderingar av traditionella normer och föreställningar. Av vilka de sistnämnda – det bör tilläggas – inte var speciellt ”lekfulla” utan för många i den nya, unga generationen framstod som ett robotliknande föga lockande liv att sträve efter.

Men det som började som en lek bland unga visade sig med åren och de ungas tilltagand ålder inte hålla i längden. Det finns som bekant inga ”fria luncher” här i livet. Det är en realitet som mänskligheten fått erfara så länge det överhuvudtaget funnits en mänsklig civilisation. Sålunda blev de unga snart tungna att skaffa sig utbildningar och arbeten för sin försörjning. Vilket dock inte innebar ett brått slut på den ”ideologi” de uppfostrat sig själva med under de avgörande ungdomsåren. Den har bara tagit sig andra former och institutionaliserats i det samhälle vi nu lever.

Att ta sig friheter, uppträda och uttrycka sig på ett sätt som tidigare var otänkbart och skamliga är till exempel nu legio. Aptiten att utan skam tillägna sig ekonomiska och yrkesmässiga fördelar med hjälp av nepotism, korruption, offentligt framförda lögner, nyspråk, orättfärdiga kvoteringar och kuriösa skattefinansierade kulturyttringar, gärna med det kvinnliga könsorganet i ett sakralt liknande centrum, osammanhängande, ologiska och i grunden oseriösa akademiska ämnen som genderstudier, sexologi, synkretistisk teologi, litteraturstudier utan någon vikt vid författarens explicit nedtecknade ord, tycks vara omättlig.

Kanske kan man i viss mån hålla med de som anser att vi befinner oss i ett dramatiskt paradigmskifte sen drygt två år tillbaka. Men om man nöjer sig med denna analys missar man det väsentligaste för förståelsen. Paradigmskiftet ägde rum , som ovan nämnts, för snart 60 år sedan. Vad som inträffat under den senaste tiden är att en sådan lång och orealistiskt odlad utopi med nödvändighet tar sig alltmer absurda uttryck och, likt alla utopier, förr eller senare slår över i sin motsats,dvs. en outhärdlig och farlig dystopi.

Det betyder att den 60-åriga utvecklingen nu nått sin ”tipping point” varvid den raskt slagit över i en Orwellsk mardröm som gjort de flesta människor villrådiga, hjälplösa och i det närmaste oförmögna att förstå i vilket samhälle de hamnat. Och precis som i det Orwellska samhället utgör det en rent personlig risk att yppa sitt eventuellt uppdykande ifrågasättande av en det tilltagande vanvett som nu blivit vår vardag och som vi inte kan se några möjligheter att påverka i en ny och mer sund utveckling.

För att sammanfatta denna framställning tillåt mig travestera den kände, svenske sångaren, trubaduren och kompositören Fred Åkerströms ofta framförda sång ”Sådan är kapitalismen…” genom omformuleringen ”Sådant är matriarkatet…”