Keir Starmers fredsplan kunde antingen ha inneburit början till slutet på kriget eller en upptrappning av en årslång mardröm för Storbritannien och andra europeiska länder som tävlade med varandra om att visa mest stöd för Zelenskyj. Nu när USA har sagt att man omedelbart drar tillbaka sitt militära stöd verkade det för ett ögonblick som om det skulle bli skattebetalarna i Storbritannien och resten av Europa som skulle få stå för notan, med brittiska soldater som potentiellt skulle få betala med sina liv för Starmers ”koalition av villiga” som låtsades vara Ukrainas räddare. Men det återstår att se om de hade kunnat göra det utan USA:s stöd, och nu, i elfte timmen, ser det ut som om de kanske inte hade behövt göra det. Förhoppningsvis blir det en lärdom av detta.

Starmers fredsplan, och inte minst löftena om pengar, vapen och soldater på marken, hyllades förstås av dem som hejar på fortsatt krig – eller seger för Ukraina, som det också kallas i traditionella och ibland sociala medier. Drygt hälften (58 procent) av den brittiska allmänheten som tillfrågades om sin inställning till brittiska trupper i Ukraina tyckte att det var en bra idé, medan endast en femtedel var starkt emot.

Medan hela 67 procent av Tory-väljarna är för ”brittiska stövlar på marken” är 44 procent av Reform-väljarna emot. Detta återspeglar väl respektive partiledares åsikter: Medan Kemi Badenoch är helt i linje med Keir Starmer, är Nigel Farage, som är en god vän till Trump, kritisk till Zelenskyj och mer positiv till kriget i Ukraina. Han stämplas följaktligen som putinist av sina politiska rivaler Kemi Badenoch och Keir Starmer, som är oense i denna fråga. De är en del av det som kallas the blob, dvs. etablissemanget som alltid samlas i kriser, eller vad vi ska uppfatta som en kris, som vi såg under coronapandemin. Kritik välkomnas inte och etikettering av motståndare är obligatorisk.

Momentum för krigshökarna

Men när de brittiska, och möjligen franska, soldaterna hade mött verkligheten av fredsbevarande i ett brutalt krig och återvänt hem i vita kistor, kanske attityderna hade förändrats och fler kanske hade hamnat i samma position som USA nu står för. Just nu finns det momentum för krigshökarna att skrika högt om solidaritet med Ukraina, men idealismen riskerar att möta realismen ganska omgående eftersom Ryssland med eftertryck har sagt att de inte kommer att acceptera brittiska och franska styrkor i Ukraina, och de kommer att bli måltavlor så snart de sätter sin fot på ukrainsk mark. Är ännu fler förlorade liv värda att förlänga ett krig som de flesta inser att Ukraina inte kan vinna, åtminstone inte utan ett storkrig? Då finns det en risk att ingen av oss kommer att vara vinnare.

För hur ser verkligheten ut om Europa, med Storbritannien och Frankrike i spetsen, skulle axla bördorna av en så kallad fredsuppgörelse utan hjälp från USA? Storbritannien har cirka 18.000 soldater till sitt förfogande. Detta är inte tillräckligt för att tillgodose Ukrainas behov enligt de så kallade säkerhetsgarantierna, och det kommer också att låsa in den brittiska militären i Ukraina under många år framöver, utan några reserver för andra konflikter. Stridsviljan kanske finns där bland de soldater som redan har rekryterats, men det kommer inte att bli någon uttagning i Storbritannien som vi ser i Ryssland och Ukraina. Är andra europeiska länder också villiga att offra sina ungdomar? Många av oss har sett de videor som florerar på X om ukrainska män som jagas, kidnappas och tvingas delta i kriget. Inte ens Keir Starmer kommer att gå så långt om mineralavtalet med USA går i stöpet, det kan vi bara hoppas. Men som mamma till en 18-årig son är det något man inte kan låta bli att tänka på i dessa osäkra tider.

Ekonomiska realiteter

De ekonomiska realiteterna är också nedslående. BBC Verify, det statliga tv-bolagets faktagranskare, påpekar att USA står för nästan hälften av allt militärt och ekonomiskt stöd till Ukraina, 67 miljarder pund (953 miljarder kronor). Detta är en enorm summa att ersätta och skulle behöva innebära en fördubbling av det militära stödet till alla andra länder.

I ekonomiskt kärva tider kanske skattebetalarna inte uppskattar att behöva betala för ökade försvarsbudgetar samtidigt som skatterna ökar i takt med stigande matpriser, en allmän ekonomisk nedgång och försämrade offentliga tjänster. Tyvärr finns det ingen oljefond att ta av i Storbritannien. Starmer är globalist och bryr sig uppenbarligen inte särskilt mycket om den inhemska ekonomin och levnadsvillkoren för vanliga britter.

JD Vance själv säger att en amerikansk närvaro i Ukrainas ekonomi är en ”bättre säkerhetsgaranti än 20.000 soldater från något slumpmässigt land som inte har utkämpat ett krig på 30 eller 40 år”. Brutalt, och kanske onödigt att kalla Storbritannien för ett ”slumpmässigt land”, men sant.

Kan inte ens försvara Kent

Som historikern David Starkey säger: Vi kan inte ens försvara Kent, så varför tror vi att vi kan försvara Kiev? Starkey syftar naturligtvis på de illegala båtmigranter som anländer nästan dagligen, åtföljda av räddningsfartyg och sedan inkvarterade på fullservicehotell. Storbritannien låter vem som helst komma in till sin kust, men vill avskräcka Putins armé i ett främmande land.

Men kanske var det bara planer och vackra ord, för nu rapporteras det att Zelenskyj är redo att skriva under USA:s mineralavtal. Den som har anklagat Trump för att vara en spion som rekryterades av KGB på 1980-talet, bojkottat amerikanska produkter och svurit över ”diktatorn Trump” kan kanske andas ut en smula. Man kan bara hoppas. Samtidigt har detta varit en väckarklocka för Europa. Investeringarna i vårt eget försvar måste öka, för Trump skämtar inte när han säger ”America first”. Det är inte mer än rätt att ett land tar hand om sig självt först, och det gör inte Trump till en ny Hitler att påpeka att hans främsta intresse är USA och dess medborgare.

Som journalisten Michael Shellenberger säger, på uppdrag av många amerikaner på högerkanten: ”Sunda relationer bygger på ömsesidig respekt. Ukraina och Europa respekterar inte oss; de ser ner på oss. Och nu frågar vi oss varför vi ska fortsätta att spendera våra pengar och riskera våra liv för att skydda Europa.” Vi i Europa har länge lutat oss mot Uncle Sam. Det kan vara vettigt att förbereda oss för att åtminstone dra det mesta av vår egen vikt, och kanske börja fundera på hur vi behandlar Amerika nu när det finns en ny sheriff i stan. Det är inte den sheriff som det liberal-globalistiska Europa vill ha, men det är den sheriff som amerikanerna har valt. Deal with it, som de på andra sidan dammen skulle säga.

Möjligen kommer krigslusten att avta när röken har lagt sig. Ett starkt försvar är en sak, att röra upp tredje världskriget är en annan. På lång sikt kan vi kanske hoppas på fredligare relationer österut. Det finns gott om andra fiender att oroa sig för.