Vi befinner oss nu i en kapplöpning mellan USA och Västeuropa. USA vill få slut på kriget medan Europa vill förlänga det. Det land som har gått längst i sina intentioner att placera icke-ukrainska styrkor på ukrainsk mark är Storbritannien. Vem kommer först i mål? Om USA vinner loppet kommer planerna på en ”europeisk” armé i Ukraina att gå i stöpet. Detta är EU:s stora rädsla, eftersom det inte kommer att avskräcka Ryssland tillräckligt. Man kan hålla med eller inte hålla med om detta. Personligen tycker jag att alla avsikter att förlänga kriget är motbjudande, eftersom ukrainska och ryska män dör på slagfältet varje dag. Mycket få europeiska politiker verkar bry sig.

Det är kön jag vill skriva om i dag. Om lika många kvinnor hade dödats vid fronten skulle kriget ha varit över för tre år sedan. Den allmänna opinionen skulle ha krävt det. Politikerna likaså. Men eftersom de är män accepteras slakten. Vi accepterar till och med att man vägrar låta män fly från Ukraina, att man berövar dem deras grundläggande mänskliga rättigheter. Män är vad som på engelska kallas ”disposable”.

Document är en konservativ tidning och har följaktligen en konservativ läsekrets. Konservativa människor är inte feminister. De är däremot gynocentriska. Män ska offra sig för kvinnor om det behövs. Vi talar om en ”Titanic-feminism” som bygger på traditionella värderingar. Så länge en och annan kvinna fortfarande dör i kriget för att de befinner sig inom räckhåll för ryska granater, rättfärdigar det att tusentals män skickas in i köttkvarnen. Varje dag.

Det är denna konservativa ridderlighet som den moderna feminismen utnyttjar och spelar på. Feminismen vet att även konservativa män är emot övergrepp mot kvinnor. Därför har feminismen fått breda ut sig och utvecklas med mycket litet motstånd. Resultatet är ”woke”-samhället, som är direkt sprunget ur feminismen. Woke är feminism på steroider, ett monster, och det skulle aldrig ha uppstått om feminismen hade stoppats vid födseln. Feministerna gjorde ett schackdrag genom att inkludera minoritetsmän i kampen mot vita män, vilket gav sken av att det handlade om ett raskrig snarare än ett könskrig. Men låt er inte luras. Woke är könskamp i förklädnad.

I Danmark (där jag bor) hade dramaserien Slaver av Danmark (Danmarks slavar) nyligen premiär. Detta stora initiativ från DR (den danska motsvarigheten till SVT) handlar om den danska slavhandeln i Västindien, när Danmark hade kolonier där.

Detta är naturligtvis helt i linje med dagens överbetoning av hudfärg och ”vit skuld”. Men förutom den uppenbara rasismen mot vita har tittarna noterat de manliga karaktärerna i serien. De är endimensionella pappfigurer. Antingen onda, svaga eller dumma. Kvinnorna är de starka, de som ser förtrycket och orättvisorna med klarhet och försöker slå tillbaka.

Tittarna har också läst eftertexterna. Kvinnor har haft ledande roller i alla delar av produktionen. Männen har ansvarat för de tekniska, underordnade aspekterna. De har inte haft någon makt över vare sig regi eller manus. Ändå kan vi med säkerhet säga att det inte skulle ha blivit någon tv-produktion alls om inte männen hade bidragit med sina tekniska kunskaper.

Historien om Slaver av Danmark är således en analogi för dagens västerländska samhälle. Det är kvinnornas berättelse som gäller. Men det är männen som ser till att det kan ske, så länge de fortsätter att stödja de balkar som kan bära kvinnornas berättelse.

Vi vet nu att vänstern har varit en katastrof för den västerländska civilisationen. Det är möjligt att den inte längre kan räddas utan kommer att gå under. Åtminstone i Europa. Vänstern domineras av kvinnor. Fördelningen kvinnor/män, vänster/höger är ungefär 60/40. Det betyder att det finns många vänsterorienterade män och även många konservativa kvinnor. Ändå är skillnaden så stor att om bara män hade haft den politiska makten skulle det västerländska levnadssättet förmodligen fortfarande vara levande. Vi skulle ha minimal invandring, minimal klimathysteri och vi skulle inte heller ha woke. Oavsett om vi vill erkänna det eller inte, är dagens politiska situation skapad av kvinnor.

Ja, många av skurkarna är män; Klaus Schwab, Børge Brende, Espen Barth-Eide. Listan kan göras lång.

Vi har också kvinnliga skurkar; Gro Harlem Brundtland, Erna Solberg, Ursula von der Leyen, Angela Merkel, Jacinda Ardern. Skurkar med makt har med andra ord båda könen. Men hypotesen att ”världen kommer att bli en bättre plats med kvinnor vid rodret” tror jag att vi säkert kan lägga till vila.

På mikronivå, nere på golvet, ser vi att männen har förlorat rättigheter i takt med statsfeminismens framväxt. När vi ser kvinnor och homosexuella gråta av rädsla för att Trump vann valet och att de nu kommer att förlora rättigheter, så handlar det om särskilda rättigheter. Med andra ord rättigheter som inte alla andra har. Men det är ett övergrepp att beröva dem särskilda rättigheter och i stället ge dem verklig jämlikhet.

”Jämlikhet” är benämningen på rättsfeminism, det vill säga där kvinnors krav har införlivats i lagstiftningen, ofta på männens bekostnad. I Danmark infördes lagen om samtycke för ett par år sedan. Det har redan begåtts flera justitiemord mot män som inte kunnat försvara sig mot kvinnors påståenden om bristande sexuellt samtycke. Fängelser fylls med 19-åriga pojkar som enligt uppgift inte har kunnat ”läsa” signalerna från kvinnor i sin egen ålder. Det handlar inte längre om ”ja” eller ”nej”, utan om män med en övernaturlig förmåga att ”förstå” vad kvinnor vill, oavsett vad de faktiskt säger.

Naiva anhängare av lagen tror att den handlar om att skydda kvinnor. Skeptiker förstår att syftet är att fylla fängelserna med män; att avleda så många män som möjligt från deras liv och karriärer. Med de goda männen ur vägen kan kvinnorna flyta upp till toppen. Lagen har många kritiker, både före och efter dess införande, men kritiken faller för döva öron på grund av ”statsfeminismen”. Kvinnliga politiker har för mycket makt för att mäns rättigheter ska kunna förverkligas.

Samma kvinnliga politiker har inget emot att endast män fullgör obligatorisk militärtjänstgöring. I de flesta västländer gäller värnplikten fortfarande bara för män. Men även i länder med kvinnlig värnplikt slipper kvinnor det farliga frontarbetet. Vi som följer IDF:s (Israel Defence Forces) uppdateringar noterar att alla militära dödsoffer är män.

Tre gånger så många män som kvinnor tar sina liv, utan att detta problematiseras. Det får inte finnas någon föreställning om att mäns liv är svårare än kvinnors, för då förlorar kvinnor offerkortet.

Män dör tidigare än kvinnor. Vi får höra att detta är biologiskt. Men det är inte sant. Fram till 1920-talet levde män och kvinnor i västvärlden i genomsnitt ungefär lika länge. Men sedan började en enorm satsning på kvinnors hälsa, utan att mäns hälsa hedrades med en liknande investering. De största framstegen gjordes inom graviditetshälsan. Antalet kvinnor som dog under graviditet och förlossning minskade drastiskt. Detta är naturligtvis glädjande. Men kom ihåg att det inte är naturligt. Det ligger i sakens natur att vissa kvinnor dör i samband med förlossningar. Det är med andra ord inte en naturlag att kvinnor lever längre än män, även om feminismen idag driver tesen att kvinnor är biologiskt starkare. ”Den förväntade livslängden bevisar det!” Men klyftan i förväntad livslängd är skapad av människan. Vi bryr oss helt enkelt mindre om de områden där den manliga dödligheten är hög.

Trots de skamligt låga pensionerna i det rika Norge kostar kvinnors fem extra levnadsår staten miljarder i pensionskostnader som män inte får ta del av. Dessutom betalas kvinnornas pensioner i huvudsak av männen, som skattar mycket mer än kvinnorna. Om det hade varit tvärtom skulle man ha infört ett jämställt utfall, det vill säga att kvinnor skulle ha fått högre månatliga utbetalningar än män för att kompensera för kortare livslängd. Den tanken är faktiskt inte dum. Män borde kräva detta.

Jag skulle också vilja nämna pojkarnas avhopp från skolan. Detta framställs indirekt som att pojkar är dummare än flickor och att de behöver ”specialklasser”. Att skolor på alla nivåer är feminiserade i så hög grad nämns ibland, men problematiseras eller politiseras inte. Det är accepterat, och förmodligen önskvärt, att flickor dominerar i den högre utbildningen. Det är trots allt en politiskt uttalad önskan att ha fler kvinnor i ledningen överallt. Så varför ska pojkar uppmuntras att skaffa sig en utbildning? Det är bättre att hålla dem deprimerade och drogade med ADHD-läkemedel.

Jag skulle kunna fortsätta, men artikeln är för lång. Jag skulle vilja påpeka att kvinnor inte ensamma är skyldiga till denna utveckling. Män är också skyldiga. Hela affären är ett praktexempel på talesättet ”ondskan frodas när goda män sitter stilla och låter den ske”. Män sätter de vanhedrande feministernas krav framför att skydda sina egna söner.

Jag avslutar här med textens poäng. Om det blir krig kommer europeiska män plötsligt att vara tillräckligt bra och viktiga igen, och politikerna kommer att be dem att gå ut på slagfältet. Om de inte svarar på förslaget kan de tvingas, och i vilket fall som helst skämmas, att anmäla sig som frivilliga. I klartext förväntas män städa upp i en röra som kvinnor har skapat.

Men ska män ge sig in i en fysisk strid för att bevara en civilisation som på alla sätt motsätter sig och nedvärderar dem som män? Varför skulle de göra det? När det blir fred igen, en fred som män har skapat med sina liv, kommer västvärlden att falla tillbaka till det matriarkat vi har blivit.

Det är inte Ryssland som är det största hotet mot män. Faktum är att det inte är islam heller. Det är den västerländska kulturen i dess nuvarande form, för vilken europeiska män snart kan bli ombedda att offra sina liv. Kanske borde de bara låta den kulturen förgås?