Förra veckan vann den ”palestinsk”-israeliska filmen ”No Other Land” Oscar i kategorin ”Bästa dokumentär”. Filmen finansierades med stöd från Norge – uppenbarligen utan att man kontrollerade om filmens grundläggande påstående var sant eller inte. Med detta sagt måste vi understryka att filmen helt och hållet bygger på lögner och propaganda. Faktum är att filmen är mer fantasifull än berättelserna i ”Tusen och en natt”. För övrigt har den anti-israeliska gruppen BDS redan bojkottat filmen eftersom den är gjord med den judiske anarkisten Yuval Avraham! Inte för att han är anarkist, utan för att han är jude. Vi kan därför konstatera att Norge återigen är i konflikt med verkligheten. Genom att investera i fredsindustriell verksamhet bidrar vi återigen till ett ökat judehat i världen. Ett imponerande resultat i det här fallet, för så lite pengar.

Filmens skapare är två anarkister, arabiske Basel Adra och judiske Yuval Avraham, båda kända för sitt våld och vulgaritet. Filmen berättar historien om familjen Adra, som hävdar att allt de vill är att bo kvar i Masafar Yatta, där deras förfäder påstås ha bott i århundraden. Enligt filmen genomför ”ockupationssoldaterna” förstörelsekampanjer, till och med dödar dem och lämnar dem hemlösa i öknens hetta och kalla nätter.

I själva verket är Masafar Yatta-området en militär no-go-zon som ligger i östra Hebronbergen – ett obebott område med undantag för en IDF-post fram till 1990. På 1990-talet började araber från den närliggande staden Yatta att invadera och bygga i området och dra nytta av betestillstånd som IDF beviljade dem. Detta var ett resultat av den fredsmessianism som Osloprocesserna ledde till bland vissa vänsterradikaler, inklusive inom IDF. Det är värt att notera att Yatta ligger i område C, som enligt Osloavtalet skulle administreras exklusivt av Israel.

Under 30 år har dessa araber, med hjälp av västerländska pengar, lyckats bygga inte mindre än 700 illegala byggnader i ett militärt område som annars var obefolkat fram till 1990! I maj 2022 kommer den slutliga Högsta domstolens dom, som, baserat på flygfoton och andra bevis, slog fast att det inte fanns en gnutta rimlighet i deras krav – och att ockupanterna måste avlägsnas. Det var först då som inkräktarna och deras anarkistiska vänner från vänsterorganisationer vände sig till Pallywood. De hade förlorat sin talan efter cirka 20 års långsam process i High Court och valde därför att producera denna norskfinansierade propagandafilm.

Kulturminister Lubna Jaffery tycker att filmen ””är helt fantastisk”. Det är därför inte förvånande att våra politiserade medier hyllar filmen, precis som Jaffery gör, med NRK som den mest entusiastiska i klassen. Detta är en konsekvens av att vissa norska journalister varken har kompetens eller vilja att granska fakta i målet, som är väl dokumenterat sedan 20 år tillbaka i arkiven hos Israels högsta domstol.

Det återstår att se hur många som kommer att se filmen.

Det återstår att se hur många miljoner av våra skattepengar som Norge har spenderat på juridisk hjälp för det olagliga husbygget i Masafar Yatta, som denna antisemitiska lögnfilm bygger på. Hittills har ingen i det norska parlamentet haft modet att stå upp mot missbruket av våra skattepengar för att sprida falsk propaganda mot judarna. Låt oss hoppas att någon gör det snart. Den enda som för närvarande sätter ner foten mot judehatet är USA:s president Donald Trump. Han har bland annat tagit på sig att stoppa stödet till USAID, som ger mycket pengar till terrorister och olika organisationer som lever på ”fredsindustrin”. Han efterlyser också ett slut på kriget, både i Gaza och i Ukraina.

Reaktionerna från västvärldens politiker och deras trogna medier är inte förvånande. De gillar inte att bli exponerade. Men det är precis vad Trump gör. Skillnaden mellan Trumps administration och västvärldens politiker är att amerikanerna faktiskt har tagit sig tid att läsa både FN-stadgan och Atlantstadgan. Trumps antikrigspolitik är i enlighet med FN-stadgan, som Atlantstadgan bygger på; det tydliga syftet med fred mellan nationerna anges redan i stadgans kapitel 1. Som affärsman försöker han tvinga fram fredliga lösningar som skapar välstånd för vanliga människor, snarare än lidande.

Sedan USA:s president Donald Trump inledde sin andra mandatperiod i Vita huset för sex veckor sedan har han redan lyckats tvinga västvärlden att se verkligheten i vitögat. Västvärldens politiker har investerat miljarder skattekronor, år ut och år in, utan att det har gynnat ukrainarna, de civila i Gaza eller judarna. Vi måste få lov att fråga varför våra politiker är villiga att lägga enorma summor av våra skattepengar på något som de av mångårig erfarenhet vet inte kommer att fungera. Hur länge är det acceptabelt att kriget i Ukraina fortsätter? Hur länge skall barbarerna i Hamas tillåtas hålla judar som gisslan i sina tunnlar? Är det fortfarande tillåtet att ställa frågor i Norge utan att bli stämplad som det ena eller det andra, eller är vi redan inne i den diktatoriska zonen där det bara finns en sanning?

Samma européer som uppmanar till vapenvila i Gaza uppmanar fortfarande till krig i Ukraina. Strax efter den ryska invasionen av Ukraina 2014 skyndade sig EU att ge miljontals ukrainska flyktingar uppehållstillstånd, arbetstillstånd och tillgång till sociala tjänster. På samma sätt har mer än sex miljoner syrier funnit en fristad i grannländerna och i Europa. Omkring 7 miljoner ukrainare tilläts fly till Europa och andra delar av världen. Allt detta är bra och bra och det är så det borde vara. Frågan är varför Europa vägrar att ge samma hjälp till Gazas befolkning som vill flytta så länge kriget fortsätter.

Enligt The Meir Amit Intelligence and Terrorism Information Centre inför både Hamas och de egyptiska myndigheterna stränga restriktioner för alla som vill lämna landet genom Rafah-övergången vid den egyptiska gränsen. Män under 40 år får i allmänhet inte lämna Gaza om de inte betalar skyhöga mutor till både Hamas och de egyptiska gränsmyndigheterna. De som har pengar har inga problem att ta sig ut ur Gaza. Det är mycket värre för de fattiga.

Faktum är att internationell rätt erkänner rätten för var och en av oss att lämna vårt land – om vi så önskar. Artikel 13.2 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna säger:

13.2: ”Var och en har rätt att lämna vilket land som helst, inklusive sitt eget, och att återvända till sitt land.”

President Trumps förslag tvingar världen att inse sitt hyckleri när det gäller ödet för araber som hålls som gisslan av UNRWA sedan 1949 och nu under Hamas brutala kontroll. Genom hela historien har invandringskontroll använts av auktoritära regimer för att behålla makten. Som exempel kan nämnas Östtyskland med Berlinmuren, Kuba och Eritrea. Det är anmärkningsvärt att det är just sådana regimer som västvärlden och muslimska länder i regionen nu håller med om när det gäller de civila i Gaza. Hur kan vi förvänta oss att de civila i Gaza ska tvingas leva i ett område utan tak över huvudet, vatten och sanitet i årtionden framöver, medan ukrainare, syrier och andra tillåts flytta om de så önskar?

Trumps plan att låta Gazabor som så önskar lämna området frivilligt tills kriget är över skulle kunna försvaga Hamas radikala ideologi och beröva dem mänskliga resurser samt enorma summor pengar från Europa, Iran och Qatar. Det skulle också kunna bidra till att sätta stopp för decennier av korrupt styre, förtryck av medborgare och terrorism mot både judar och araber. Men med undantag för USA verkar nu både västvärlden och den muslimska världen samarbeta med Hamas för att hålla sina medborgare fångna. Västmedia, och inte minst norska media, är angelägna om att sätta Israel i dålig dager och bortse från terroroffrens lidande, både araber och judar.

Dagens journalistik i massmedierna behärskar inte faktaspridning, vilket är en krävande uppgift både tidsmässigt och intellektuellt. Att förmedla känslor och moraliska pekpinnar är däremot lättare. Det är så medierna, både i Norge och i andra länder, har gått från att vara verktyg för folkbildning till att bli politiskt korrekta moralpoliser. Det är så antisemitismen skapas, vårdas och sprids i samhället, och det sker idag, precis som då, mitt framför våra ögon som en ”normaliserad” del av vardagen. Medias reaktion på propagandafilmen ”No Other Land” och BDS’s bojkott av filmen är ett bra exempel på detta.