Européernas privata sparande ska bli motorn i en ny ekonomisk offensiv för EU, när EU-kommissionen rullar ut sin Savings & Investments Union (SIU).

Syftet är att stärka EU:s konkurrenskraft genom att kanalisera tusentals miljarder euro från privata sparkonton till investeringar – inte minst i den gröna omställning som blivit EU:s heliga graal. Verkligheten ser dock annorlunda ut: Man undrar om EU har lånat så mycket från fantasin att den här typen av kreativa ”lösningar” egentligen är en slags sista utväg för att hålla maskineriet igång?

Ursula von der Leyen hävdar att EU redan har allt som behövs för att ta ledningen, så det är privatpersoners besparingar hon syftar på, dina besparingar, eftersom EU för närvarande inte kan kräva skattepengar från sina medborgare.

Europa har allt det behöver för att ta ledningen i konkurrenskraftsracet.

Den här månaden kommer @EU_Commission att presentera 🇪🇺 Savings & Investments Union.

Vi ska omvandla privat sparande till välbehövliga investeringar.

Och vi ska arbeta med

Och vi kommer att arbeta med våra institutionella partners för att få det från marken pic.twitter.com/rtd0UqCeut

– Ursula von der Leyen (@vonderleyen) 10 mars 2025

SIU, som bygger på tidigare projekt som kapitalmarknadsunionen och bankunionen, lanserades med dunder och brak tidigare i år. EU-kommissionen, under ledning av finanskommissionär Maria Luís Albuquerque, lovar att initiativet ska öka avkastningen på de 450 miljoner EU-medborgarnas besparingar och samtidigt finansiera massiva investeringar i grön teknik och digitalisering.

Med 33,5 biljoner euro i privata besparingar på spel är ambitionerna skyhöga. Det finns bara ett problem: EU:s ”investeringar” har lett till industridöd, inflation, kraftigt minskad (om inte förstörd) konkurrenskraft och fattigdom.

– Omfattningen av de investeringar som krävs för att säkerställa EU:s konkurrenskraft, samtidigt som vi hanterar övergången till ren energi och digitalisering, är enorm. För att lyckas behöver vi en välfungerande, effektiv och mer integrerad kapitalmarknad och en banksektor som kopplar samman sparare, institutionella investerare och företag, sa Albuquerque, och lade fram sin vision:

– Min vision är enkel: Jag vill att europeiska sparare ska få en rättvis avkastning på sina besparingar, vad det nu betyder.

Marknads- eller planekonomi?

EU hävdar att SIU kommer att ge spararna bättre avkastning och företagen lättare tillgång till kapital, men när politiker som ofta har visat sig vara usla på att välja ekonomiska vinnare nu vill ”styra” marknaden, luktar det mer planekonomi än fri konkurrens.

I februari konstaterade Albuquerque att Europa står inför en investeringskris.

– Omfattningen av de investeringar som krävs för att säkerställa konkurrenskraft och möta den gröna och digitala omställningen är enorm, sade hon.

EU får betydande årliga bidrag från sina medlemsländer för att finansiera sin budget, utöver tullintäkter, moms och utsläppshandel. År 2023 beräknades de totala nationella bidragen från medlemsländerna uppgå till 132,6 miljarder euro.

EU befinner sig i en kris, men det är inte en investeringskris i sig. Det är resultatet av dåliga investeringar och dumma politiska beslut under flera år. Att kasta goda pengar efter dåliga hjälper inte, och haken med idén om ett sparkasino är att mycket – kanske merparten – av kapitalet borde riktas mot projekt som uppfyller EU:s klimatmål.

SIU ska inte vara en direkt statlig styrning, utan en ”facilitering” av kapitalflöden. Det har ju trots allt fungerat så bra tidigare.

Hotet mot EU:s fordonsindustri. Del 1

Om gröna projekt verkligen var ekonomiskt hållbara, skulle inte privata investerare redan ha hoppat på dem – utan att EU behövde spela hedgefond för befolkningens räkning?

Priset på klimatpolitiken

EU:s klimatpolitik har inte precis varit en okvalificerad framgångssaga. Koldioxidskatter, subventioner för förnybar energi och utfasningen av fossila bränslen har drivit upp energipriserna och försvagat industrins konkurrenskraft. Tyskland, en gång Europas industriella lokomotiv, har sett stålverk stänga sina dörrar, medan företag flyttar till USA och Kina, där regleringarna är mildare och elen billigare.

Klimatpolitiken är dörren till den industriella döden, och den dörren är av sina gångjärn. Vad EU behöver är en dörrreparatör, inte ”stora visioner och håriga mål”, som Kent Andersen säger, för när EU vill pumpa in människors besparingar i samma politik ser vi vartåt det barkar.

Ett färskt exempel på hur illa det kan gå när politiker och offentliga medel kastas in i storslagna gröna projekt är den svenska batteritillverkaren Northvolt – en gång hyllad som Europas hopp i konkurrensen mot asiatiska batterijättar, men som nu har gått i konkurs efter att ha bränt 15 miljarder dollar i investeringar, inklusive betydande offentliga medel. Företaget kämpade med produktionsproblem, kvalitetsutmaningar och förlorade kontrakt, vilket i slutändan ledde till dess undergång.

Också här kastade politikerna goda pengar efter dåliga:

Aktieägarna ger Northvolt grönt ljus för fortsatt verksamhet

EU-risken har aldrig varit större

Situationen är ännu mer prekär nu när USA officiellt har dragit sig ur Parisavtalet. Utan supermakten USA i klimatsamarbetet försvagas den globala efterfrågan på gröna investeringar och europeiska företag riskerar att lämnas ensamma i en alltmer krävande konkurrenssituation.

Medan EU fortsätter att införa strikta regler för industrin och finansiera riskabla klimatinitiativ med människors besparingar, kan amerikanska företag verka utan samma begränsningar – och attrahera investerare som hellre investerar på en friare marknad.

Trots att Ursula von der Leyen tar en hård linje mot Donald Trumps tullar genom att säga att tullar är skatter, vilket är dåligt för företag och ännu värre för konsumenter, gäller detta naturligtvis bara när det gäller Trumps tullar.

Vi beklagar djupt de amerikanska tullar som införts mot Europa.

Tullar är skatter.

De är dåliga för företag och ännu värre för konsumenter.

Idag vidtar Europa kraftfulla men proportionerliga motåtgärder.

Vi är redo att fortsätta.

Vi är fortsatt redo att föra en dialog ↓ pic.twitter.com/5m1bGZjnsx

– Ursula von der Leyen (@vonderleyen) Den 12 mars 2025

EU:s Carbon Border Adjustment Mechanism (CBAM) är den sista spiken i EU:s kista. CBAM är en planerad tull på import av så kallade koldioxidintensiva produkter som stål, cement och el till EU, avsedd att motverka ”koldioxidläckage”, där företag flyttar produktion till länder med lägre eller inga koldioxidskatter, vilket undergräver EU:s klimatmål. Och EU:s ekonomiska konkurrens, förstås.

Genom att införa ett koldioxidpris på importerade varor försöker EU säkerställa lika villkor för europeiska företag och ”uppmuntra” renare industriproduktion globalt. Vem tror du får stå för notan?

Eurokraterna kan skrika hur mycket de vill om handelskrig och skylla på USA, men CBAM-förslaget kommer naturligtvis att skapa handelsspänningar: Det är inget annat än en protektionistisk åtgärd som kan leda till handelstvister och påverka de internationella handelsrelationerna.

Därefter kommer klimatbokföring, som medför administrativa bördor, och ännu mer pengar måste spenderas när företag måste ha en klimatbokförare och revisor. Sedan finns det en möjlighet att CBAM kan leda till omstrukturering av leveranskedjor, eftersom företag kan försöka flytta produktionen för att spara pengar.

CBAM är att be om problem, och det kommer troligen att ha motsatt effekt av önskan om ekonomisk konkurrenskraft, vilket är vad de nu desperat försöker dölja genom att kanalisera privatpersoners besparingar.

”Åtgärderna i strategin kommer att vara EES-relevanta”

SIU är fortfarande i sin linda, och vi kan bara hoppas att det kvävs vid födseln, eftersom människors förtroende för EU:s ekonomiska och klimatpolitiska åtgärder är på väg att försvinna.

Europeiska kommissionen har bett om feedback från medborgare och företag, med en tidsfrist till slutet av februari 2025, och en slutlig strategi förväntas under årets första kvartal. Och om du tror att norrmännen är undantagna från denna dystopiska stöld förklädd till investering, har du fel:

”Genom EES-avtalet är Norge en integrerad del av den europeiska kapitalmarknaden, och det antas att flera av åtgärderna i strategin kommer att vara EES-relevanta. Finansdepartementet uppmuntrar därför norska intressenter att komma med synpunkter via Europeiska kommissionens webbplats”, säger Regjeringen.no.

Det är inte dags för Norge att säga ja till EU

EU:s desperation att hålla en misslyckad ekonomisk politik vid liv blir alltmer uppenbar. Vid det här laget måste man vara beredd att sticka en gaffel i ögat för att inte se det.

Vad händer när EU inte längre kan låna sig ur problemen, eller när människors besparingar tar slut?

I en union som snubblar mellan inflation, industrikollaps och orealistiska klimatmål kommer SIU inte att vara en lösning, utan en sista utväg för ett system som inte längre kan stå på egna ben.

EU:s tal om investeringar, konkurrenskraft och tillväxt kan låta lugnande, men när ”investeringar” kräver tvång och kontrollerade kapitalflöden är det inte längre en fri marknad – det är en planekonomi i ny skepnad, vilket historien har visat gång på gång: Planekonomi leder inte till tillväxt, utan till stagnation, ineffektivitet och resursslöseri.

EU har redan visat att man inte tvekar att bryta mot ekonomiska principer när de egna planerna misslyckas. Frågan är inte längre hur långt eurokraterna kommer att gå, utan hur långt de vågar gå innan människor i de olika medlemsländerna sätter ned foten. Men då måste folk inse att dessa eurokrater värmer upp för tanken att man inte ska äga någonting och ändå vara lycklig.

Det här är inte en union som Norge borde gå med i.

Hade EU varit en komapatient skulle läkarna redan ha förklarat för oss att de livsförlängande åtgärderna bara skjuter upp det oundvikliga – och att det är dags att dra ut kontakten.