Norge har länge varit känt för sitt fredsarbete och sin roll som internationell medlare. Detta har varit en del av vår nationella stolthet och vi har vunnit respekt för vår förmåga att vara neutrala, humanitära och lösningsorienterade i svåra konflikter. Men med tanke på den rådande situationen i Mellanöstern, och i synnerhet konflikten mellan Israel och Hamas, är det dags att ställa frågan: När övergår idealism i farlig naivitet?

7 oktober – en brutal vändpunkt

Hamas attack den 7 oktober 2023 var inte bara en terroristattack – det var en historisk chock. Brutaliteten, kallblodigheten och inriktningen på civila mål, inklusive barn och äldre, överträffade allt som tidigare skådats. Över 1.200 människor dödades, hundratals fler togs som gisslan – och allt detta firades av vissa som ”motstånd”.

Detta var inte ett uttryck för undertryckt frustration. Det var en cynisk, demonisk attack utan ett uns av moralisk rättfärdighet. Det är också förståeligt att Israel svarade kraftfullt och syftade till att utplåna Hamas som en maktfaktor. Även om detta har lett till stort lidande för människorna i Gaza får orsaken aldrig glömmas bort.

En biståndspolitik utan styrning

Norge är en av världens största biståndsgivare per capita – något vi ofta är stolta över. Men hur kan vi försvara det faktum att miljarder kronor över tid har gått till en regim som i praktiken kontrolleras av en terroristorganisation? Har vi inga krav på vem som administrerar biståndet, hur pengarna används eller vad som lärs ut i skolorna?

Barn i Gaza växer upp med läroböcker som förnekar Israels existens. De indoktrineras i hat, samtidigt som de används som sköldar av Hamas i militära konflikter. Vi vet detta, och ändå fortsätter penningflödet. Det är ett svek, både mot Israel och mot det palestinska folket, som förtjänar frihet från både ockupation och förtryck.

Dialog med extremister

Det faktum att norska myndigheter för samtal med talibanerna i Afghanistan – en grupp som berövar kvinnor alla rättigheter, stenar homosexuella och styr genom religiöst tyranni – borde i sig väcka starka reaktioner. Men det gör det inte. Istället motiveras det med att ”man måste prata med alla parter”.

Men måste vi verkligen det?

När utrikesminister Espen Barth Eide dessutom för en dialog med Houthi-milisen i Jemen, en grupp som attackerar internationell sjöfart och får stöd av Iran, börjar bilden bli mörk. Vi framstår inte längre som brobyggare, utan som naiva sponsorer av extremism.

Norge och Palestina – en selektiv solidaritet

Norge har länge varit en ivrig anhängare av erkännandet av Palestina som en separat stat. Problemet är inte idén om en palestinsk stat, utan vem som ska bygga den. En stat byggd på hat, kontrollerad av Hamas och ideologiskt påverkad av Iran är inte en väg till fred. Det är en väg till mer konflikt, mer lidande och mer instabilitet.

Att erkänna Palestina utan krav på demokrati, nedrustning och mänskliga rättigheter är som att vattna ett giftigt träd och hoppas att frukterna skall bli ätliga.

En lösningsorienterad slutsats

Så vad är lösningen?

1. Inget erkännande av en palestinsk stat förrän Hamas är borta som maktfaktor. Detta är en förutsättning för en fredlig framtid.
2. Stoppa allt direktstöd till områden som styrs av extremistgrupper. Pengarna måste kanaliseras genom verifierbara och neutrala aktörer.
3. Omvärdera dialogen med extremister. Att tala med vargar och förvänta sig att de ska bli får är inte diplomatisk visdom, det är dödligt önsketänkande.
4. Stötta moderata krafter i Mellanöstern. Det finns röster som förespråkar försoning och samexistens bland både palestinier och israeler. Dessa måste stärkas, inte marginaliseras.

Vi måste våga ifrågasätta vårt eget lands politik – även när den är välmenande. För ibland leder de bästa avsikterna till de värsta konsekvenserna.

Fred är målet. Men utan ärlighet, mod och realism kommer vi aldrig att nå dit.