Matt Goodwin har använt omfattande väljardata för att visa att Trump lyckades skapa en ny och bredare koalition av väljare över generations-, geografi- och bakgrundsgränser. I Europa är Dansk Folkepartis nya arbetsprogram ett mycket intressant exempel på något liknande.

Innan jag tittar närmre på det, först några viktiga punkter i Goodwins analys.

Goodwins fem viktigaste insikter

Goodwins första viktiga insikt är att konservatismen – det han kallar nationalpopulism – är långt ifrån en ”vit” rörelse. Tvärtom gjorde Trump betydande vinster bland latinamerikanska och asiatiska väljare. Bland ideologiskt moderata latinamerikaner föll stödet för det demokratiska partiet från 81 procent 2016 till bara 58 procent 2024.

För det andra avlivar Goodwin myten om att demografin är avgörande. I amerikanska distrikt med hög andel invandrare ökade Trumps stöd markant. På nationell nivå gick invandrare från att ge Biden en fördel på 27 procentenheter 2020 till att ge Trump en nettofördel bara fyra år senare.

Den tredje insikten: Nationell populism är inte alls baserad på ”arga gamla vita män”. Tvärtom visar data att 75-åriga vita män var mer benägna att stödja Kamala Harris än 20-åriga vita män.

Särskilt slående är den enorma skillnaden mellan könen bland unga människor: 18-åriga män var 23 procentenheter mer benägna att stödja Trump än kvinnor i samma ålder. Som Goodwin sammanfattar det: Unga människor har gått från att vara den mest progressiva generationen sedan baby boomers till att bli den potentiellt mest konservativa generationen vi har sett på 50-60 år.

För det fjärde visar Goodwin att den progressiva elitens varningar om demokratins undergång kom på skam. Hela 78 procent av väljarna prioriterade ”förändringar som förbättrar människors liv” framför att ”bevara institutioner”, vilket endast 18 procent prioriterade. Väljarna ville inte ha en återgång till grundläggande stabilitet, utan snarare ”en chock för systemet”.

Slutligen dokumenterar Goodwin att väljarna uppfattade Harris som mer extrem än Trump. Medan 49 procent av väljarna tyckte att Harris var mer liberal än de själva, tyckte bara 39% att Trump var mer konservativ än de själva. Med andra ord: Trump, inte Harris, uppfattades som den mest moderata kandidaten bland väljarna, i motsats till elitens berättelse.

Danska folkpartiets arbetsprogram

Tittar vi på Dansk Folkepartis nyligen antagna arbetsprogram för 2025 finner vi en politik som på ett anmärkningsvärt sätt återspeglar de framgångsfaktorer som Goodwin identifierar.

DF:s invandringspolitik, som syftar till att stoppa mer invandring från muslimska länder och kräver assimilering snarare än integration, tar direkt upp en av de mest centrala frågorna i dansk politik under många år. Här talar DF tydligt och konsekvent till väljarnas oro gällande sammanhållning och den nationella identiteten.

Partiets rättspolitik med hårdare straff för vålds- och sexualbrott och snabbare straffutmätning representerar just den ”chock för systemet” som Goodwin påpekar att väljarna letar efter. I en tid då många danskar upplever att rättssystemet inte levererar tillräcklig rättvisa och skydd, erbjuder DF en lättförståelig lösning.

Med sitt fokus på att bevara dansk kultur och värderingar positionerar sig DF också som en motvikt till vänsterns kulturpolitik och revivalism, som många, särskilt unga män, uppfattar som extrem i sin iver att nedvärdera nationella traditioner och värderingar.

DF:s program återspeglar också Goodwins insikter på det försvarspolitiska området. Med fokus på ett starkt försvar och ett nära samarbete med Nato prioriterar partiet nationella kärnintressen framför diffusa globala institutioner som demokratispridning och EU-aktivism i utrikespolitiken.

DF lovar också bättre villkor för små och medelstora företag och att stärka mindre städer genom ekonomiska initiativ. Detta är en direkt vädjan till arbetar- och medelklassen samt till boende utanför storstäderna. Med andra ord, just de väljargrupper som enligt Goodwin har känt sig förbisedda av den progressiva eliten.

Ett radikalt men ansvarsfullt alternativ

Goodwin drar slutsatsen att det finns ”gott om bensin kvar i tanken” för konservativa och nationella partier, även utanför USA, förutsatt att dessa partier lyckas fokusera på rätt frågor. Detta kan tyckas självklart. Jag kunde ha valt andra exempel på partier från andra länder, men DF är det jag känner till bäst.

Goodwins analys understryker att konservativa partier gör bäst ifrån sig när de positionerar sig som vad han kallar ”en radikal men ansvarsfull chock för systemet”.

Uppgiften är att fokusera på de mest akuta sociala problemen, ignorera vänsterns domedagsprat, framställa progressiva motståndare som kulturella extremister och aktivt tilltala traditionellt mindre engagerade väljargrupper.

Därmed följer inte bara DF, utan även Farages, Le Pens och Melonis partier över hela Europa det framgångsrecept som Goodwin har identifierat.

Vi befinner oss inte i slutet, utan snarare i början av en ny politisk era i västvärlden.