Ett brev från fånge nr 103B, Espen Teigen, 31 mars 2025

15 dagar i fängelse är avklarade. Varje dag är det upp till en bestämd tid, arbeta, föra dagbok och göra flitiga anteckningar. Flera läsare har skickat fina mejl till mig som min fru har skrivit ut och gett till mig. Det är jag mycket tacksam för. Det hjälper i en monoton vardag.

Många människor har sagt till mig att jag behöver skriva en bok. Jag kan säga att det har gått längre än till idéstadiet.

Allt här inne är reglerat. När du går upp, äter frukost, lunch och middag, allt är bestämt in i minsta detalj. Om du sover för länge får du besök på ditt rum av fångvaktare. Varje måltid räknas du av vakterna. Det är ständiga utrop över högtalarsystemet: ”Etthundratre B – ett, noll, tre B – rapportera till vakten.”

Där emellan finns tid att träna, prata och inte minst spela bordtennis. Den genomsnittliga nivån är anmärkningsvärt hög. De som sticker ut mest är ”instukids” eller killar som tidigare suttit i fängelse.

De flesta männen klarar av att leva under kontroll, men det som irriterar internerna mest är den totala bristen på information. Det finns ingen tv eller radio förrän klockan 14.30, vilket innebär att det inte finns några nyheter på morgonen. Internet är en avlägsen tanke. På kvällen kan man se Dagsrevyen på NRK, om man inte är så sugen på att äta kvällsmat.

Det finns inga andra informationskällor. På skolan där några personer går några dagar i veckan finns datorer med mycket begränsad tillgång till internet. De enda erkända nyhetskällorna är VG, NRK, Nettavisen och Dagbladet. Om man loggar in på Nationalbiblioteket får man meddelandet: ”åtkomst nekad”. Man kan ju trots allt riskera att läsa gamla böcker med myndighetskritiskt innehåll.

Detsamma gäller Document.no, som uppenbarligen är en webbplats som regeringen anser har skadligt innehåll för fångar i norska fängelser.

– Det känns som en auktoritär regim och påminner mycket om det kommunistiska Kina – bara statligt godkända medier, säger Vetle, som är i mitten av 20-årsåldern.

Han sitter i fängelse för omfattande narkotikabrott och häleri.

– De enda medier man får tillgång till ägs oftast av staten, eller av stora tyska och amerikanska banker. Det kan vara värt att tänka på, säger han.

En intagen som nyligen framförde en önskan om att åtminstone få tillgång till morgonnyheterna blev omedelbart saboterad. För det ska inte finnas tillgång till sådant under arbetstid.

Men problemet är inte tiden. Den frustration som sprider sig handlar om att de enda medier som de intagna har tillgång till oftast är mediehus som de inte litar på.

Det är helt okej att använda NRK för att läsa om ”stort stenras på E6:an i Gudbrandsdalen” eller ”förare skadad efter bilolycka i Rælingen”.

Men när man för andra veckan i rad hör samma USA-experter, som Sofie Høgestøl, komma med exakt samma utläggningar om hur hemsk Donald Trump är, då blir man ganska trött. Man inser hur ihåligt det hela är. Inga kritiska frågor. Ingen diskussion. Bara ensidig propaganda.

För även om många utomstående kommer att tro att interner sannolikt inte är särskilt politiska, finns det många här inne som är engagerade. De flesta av dem är ganska vanliga människor som har åkt fast för något som ger dem en månad eller två i fängelse.

Till exempel har några ertappats av NAV för att ha fått arbetslöshetsersättning olagligt. Andra har kört rattfulla. Vissa är här för att de inte betalat böter.

Det förekommer en del hetsiga diskussioner om politik och samhälle. Baserat på de intagnas attityder och åsikter verkar inte fängelsets hjärntvätt komma särskilt långt.

Med undantag för några gamla lokaltidningar som ligger på bordet i spelrummet är den enda tillgången till information via TV.

Linjär TV har utvecklats till ett skrämmande skådespel.

Eller så är det repriser av gamla serier, helst ointressanta sådana, följt av vad de intagna kallar ”idisslar-TV”.

Det är antingen utslitna 90-talsfilmer eller usel underhållning. För det var länge sedan det fanns humor-tv med riktig humor.

Under humor-TV:s löpande band får man en övergående känsla av att man tittar på en tamare version av Herodes Falsk och Tom Mathisen. Med sin bajs-, kiss- och prutthumor. Men det var 1984 som Falsk släppte Born in Drammen. Det var för 41 år sedan.

Förstå mig inte fel, det här är ingen klagosång. Alla som sitter i fängelse har gjort något för att hamna här, så de måste följa reglerna.

Men för människor som är här under en längre tid är det särskilt illa av staten att straffa dem med dålig propaganda.

Det här fungerar särskilt dåligt för fångarna i det här fängelset, som nästan alla är mycket kritiska till myndigheterna.

I andra nyheter från fängelset kan jag rapportera att vi på söndagen hade nöjet att fira Eid Mubarak, med en färgad affisch i matsalen. Kycklingcurry och hummus serverades och många av kallskuret var märkt ”fläskfritt”.

Tyvärr innebär det att Ramadan är över. Den enda fastan i världen där man äter två gånger om dagen.