Man kan säga mycket om Donald Trump, men få skulle beskylla honom för att vara rädd.

Nu har han lagt alla ägg i samma korg och förklarat att han vill vända upp och ner på den ekonomiska världsordningen. Han har gjort klart att han bara bryr sig om USA och att resten av världen måste ta hand om sina egna problem.

Om hans beslut att slå tillbaka mot de tullar och andra handelsrestriktioner som resten av världen har infört mot amerikanska exportörer och arbetstagare i årtionden leder till inflation eller recession under de närmaste månaderna, kommer hans presidentskap att vara över och han kommer att tillbringa resten av sin mandatperiod med att slicka såren efter sitt skamliga nederlag.

Många ekonomer och andra kommentatorer skriker sig hesa över tullbarriärernas skadliga effekter. Hittills har de dock varit helt nöjda med att en stor del av världens länder infört tullar på amerikanska varor. Märkligt nog har inga europeiska politiker klagat på att EU:s tullar och andra handelshinder mot USA har lett till inflation eller utgjort en oacceptabel inblandning i världshandeln.

Tittar man på tre av USA:s viktigaste handelspartners, Kina, EU och Japan, har Trumps ekonomiska experter räknat ut att om man lägger till den monetära effekten av importrestriktioner och andra hinder till de officiella tullarna, så är Kinas verkliga tullar 67 procent, EU:s 39 procent och Japans 46 procent. Trump kommer nu att införa tullar på import från dessa länder på ungefär hälften av detta, 34, 20 respektive 24 procent. Men Trump har också gjort det klart att om USA:s handelspartners vill förhandla om lägre ömsesidiga tullar, så är han där för att prata med dem.

Trumps ekonomiska omvälvning har orsakat oro på den amerikanska börsen, som igår upplevde sitt största fall sedan 2020. Och det är förståeligt. Hittills har plutokraterna skördat enorma summor genom att lägga ner amerikanska jobb och skicka produktionen till länder med billigare arbetskraft. De har sedan kunnat importera varorna till USA nästan tullfritt. Som ett resultat av detta har USA ackumulerat enorma handelsunderskott, vilket hotar dollarns ställning som världens reservvaluta.

Utöver de ekonomiska effekterna av handelsobalansen finns det också säkerhetspolitiska konsekvenser. När USA i allt större utsträckning måste importera basvaror och strategiska varor försvagas landets position som geopolitisk stormakt. Vad skulle t.ex. hända om Kina i ett spänt läge plötsligt slutar exportera läkemedel som USA importerar i stora mängder från Mittens rike? Eller om USA inte längre kan få tag på tillräckligt med stål eftersom den inhemska produktionen har lagts ned?

Den nuvarande handelsobalansen har sitt historiska ursprung i situationen direkt efter andra världskriget. Då åtog sig USA att återuppbygga sina besegrade fiender Tyskland och Japan och att ge en hjälpande hand till ett antal utvecklingsländer. Som ett led i detta gick ett antal amerikanska regeringar med på att öppna upp den amerikanska marknaden utan att begära något i gengäld. Detta var inte ren altruism, eftersom USA trodde att det också skulle ligga i dess intresse att stödja fiendestater och hjälpa fattiga länder.

Men nu är det inte längre meningsfullt att hävda att Tyskland/EU, Japan eller Kina behöver hjälp. Och USA är inte längre världens dominerande ekonomiska och geopolitiska supermakt. USA kommer att förbli en stormakt, men en bland många, och Washington har inte längre råd att spela jultomte för hela världen.