Den 5 november förra året – samma dag som det amerikanska presidentvalet – citerade Ritzau en opinionsundersökning som visade att endast 7,8 procent av danskarna skulle rösta på Donald Trump om de kunde. Hela 83,5 procent skulle ha röstat på Kamala Harris. En annan undersökning som jag har sett visar på ett ännu lägre danskt stöd för den republikanske kandidaten: Fyra procent.

Detta är nästan nordkoreanska siffror. I diktaturstater kommer hela befolkningen att uttrycka entusiastiskt stöd för den älskade ledaren eftersom de inte har något annat val. I det fria Danmark faller folk pladask när de försöker bekänna sin kärlek till Kamala Harris flinande tandproteser.

Harris förlorade förresten valet. Inte nog med att hon förlorade alla vågmästarstater. Hon förlorade också folkomröstningen i ett val vars utgång ingen har ifrågasatt.

Har någon tänkt på att den stora skillnaden mellan amerikanernas och danskarnas preferenser är ett problem? Båda länderna är en del av västvärlden och vi är allierade i Nato.

Men danskarna anser att amerikanerna, som kan sägas stå närmare USA:s utmaningar än danskarna, har gjort fel val.

Det finns dock också tydliga likheter mellan Danmark och USA. I båda länderna har nästan alla ledande medier varit 100 procent anti-Trump, så varför har väljarna reagerat så olika? Varför kvarstår den här skillnaden?

Jag tror att förklaringen ligger i att alternativa medier är starkare i USA än i Danmark, där folk verkar tro på det som de statligt betalda TV-kanalerna säger. Nämligen att Trump är ond och dum. Detsamma måste gälla alla de amerikaner som inte har accepterat det som de danska USA-korrespondenterna har predikat dag efter dag och natt efter natt, som de har gjort i tio år.

Trump bryr sig uppenbarligen inte om vad danskarna tycker om honom. Så de danska mediernas anti-republikanska trumslagning skadar honom inte. Men det är värt att fundera på om det är sunt för oss att ha så ensidiga medier.

Trump ska kritiseras när han uppträder ohyfsat eller dumt. Till exempel när han ställer helt ogrundade krav på annektering av Grönland – där amerikanerna redan kan få ganska mycket som de vill. Eller när han ställer ultimatum om allt han vill göra i Mellanöstern utan att följa upp dem med handling. Hur länge ska vi till exempel behöva lyssna på att de iranska mullorna ska stoppas från att utveckla kärnvapen – samtidigt som samma långskäggiga ligister arbetar för högtryck för att skaffa vapen som kan förstöra Rom, Berlin, Paris – och Köpenhamn? Få tvivlar på att mullornas regim skulle kollapsa om USA stödde Israel i bombningarna av iranska kärnvapenanläggningar.

Men det är allt vi talar om.

Det finns mycket att kritisera Trump för, men det är oklokt och inte särskilt konstruktivt att avfärda allt han försöker åstadkomma. Och gynnar det Danmark?