Efter fredsavtalet 1918 fortsatte De Radikale nedrustningen av Danmark med förnyad kraft. Detta ledde till ockupationen den 9 april 1940 och minskningen av vår militära kampkraft ända fram till idag. Trots att De Radikale i Danmark är ett litet parti har det under långa perioder lyckats vara den lätta men avgörande tungan på den politiska vågen, vilket har lett till det ena förödande försvarsavtalet efter det andra. Nu har dock partiet börjat tänka om: Tänk om det danska försvaret kunde införlivas i en ny EU-armé, där ansvaret för landets säkerhet överförs till unionen och vi slipper den ständiga kritiken mot vår militära ruin. Martin Lidegaard, politisk ledare för De Radikale, föreställer sig att vi har förlorat USA som allierad. Europa står ensamt på hemmaplan och måste omorganisera sitt gemensamma försvar. Lidegaard ser fram emot att se EU-armésoldater med en EU-flagga sydd på axeln bredvid Dannebrog – en perfekt radikal lösning där EU, som redan bestämmer det mesta, nu också ska ansvara för unionens gemensamma försvar så att Danmark och De Radikale slipper.

Så vem ska vara med i EU-armén? Det finns bara en fiende i sikte, och det är Ryssland. Varken det kärnvapenbestyckade Storbritannien eller det strategiskt viktiga Norge är med i EU, så vi får klara oss utan dem. Varken Ungern eller Slovakien har aptit på ett krig med Putin, så vi får klara oss utan dem också. Portugal, Spanien och Italien ligger så långt från en framtida krigsskådeplats att de sannolikt inte kommer att delta i en vansinnigt dyr EU-upprustning från grunden. Detta avskräcker dock inte De Radikale, som i medierna har antytt att Kanada kan komma att bjudas in att delta tillsammans med Turkiet, som inte längre är en demokrati utan ett obskyrt islamiskt kalifat.

Med USA ute ur De Radikales militära scenario måste EU:s försvar nu kunna samla styrkor i en omfattning som kan avskräcka och besegra ett anfallande Ryssland. Nättidningen Euronews har tagit del av expertutlåtanden som uppskattar behovet till cirka 50 divisioner, eller en miljon soldater, och utrustning motsvarande Natos 1.400 stridsvagnar, 2.000 infanteristridsfordon, 700 artilleriprojektiler, en miljon granater och 2.000 stridsflygplan. Dessutom finns det flera tusen drönare, satellitövervakning, medicinska och paramedicinska kårer och flera tusen transportfordon. Även i De Radikales livliga fantasi skulle det vara idiotiskt att sätta upp en parallell armé till den som Nato redan har. Martin Lidegaard tänker sig därför den nya EU-armén som en förstärkt arm av det europeiska Nato och på sikt som ett alternativ till Nato, eftersom USA inte längre är en allierad i De Radikale ögon.

Så vem bestämmer när EU-armén går ut i krig? Om det nu är en riktig EU-armé som De Radikale så gärna vill ha, så måste det vara EU som drar igång festligheterna. Men vem i EU? Det kan inte vara Europaparlamentet, som inte ens har befogenhet att föreslå lagstiftning. Ska det vara ministerrådet, där en krigsförklaring kräver samtycke från EU:s statschefer och där Ungern och Slovakien har rösträtt och vetorätt utan att vara en del av EU:s försvar? Eller ska det vara Ursula von der Leyen som har rätt att trycka på knappen i samråd med resten av kommissionen, som inte ens är folkvald utan utsedd av regeringarna i respektive medlemsland?

De Radikales förslag förutsätter ett mellanstatligt beslut om krigsdeltagande. Det innebär att varje enskild stat kan bestämma om de vill gå i krig mot Ryssland, eller om de hellre vill bekämpa Putins angrepp på Europa med Niels Helveg Pedersens radikala lösning på alla konflikter: Kritisk dialog. Kan någon föreställa sig att en dansk regering med radikalt deltagande skulle skicka danska soldater i strid mot Ryssland? Nej, aldrig någonsin, för det skulle vara ett svek mot allt som partiet har stått för sedan 1905. Det kommer inte att hända. Och hur är det med de juridiska detaljerna i ett krig? Ryssland opererar inte med formella krigsförklaringar, utan snarare med ”specialoperationer”. Kan Ryssland inleda en ”specialoperation” mot enbart EU utan att utlösa en Nato-mobilisering, eftersom flera länder i De Radikales EU-armé också är Nato-medlemmar? Von der Leyen bör ta reda på det innan ballongen går upp och Ragnarök börjar.

I en opinionsundersökning genomförd av Think Tank Europe vill 82 procent av danskarna att EU ska stärkas militärt, vilket förmodligen är ett uttryck för rädsla och desperation snarare än visdom och sunt förnuft. Men De Radikale vill uppenbarligen fiska i grumliga vatten och är redo för EU-armén, ett spökprojekt som är en politisk strandhuggare och en militär dödsseglare. Med andra ord, det är precis rätt sak för De Radikale.