Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Man ordnade där en måltid för honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom. Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam. Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom, sade: »Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?« Detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit. Men Jesus sade: »Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid.«

En stor mängd judar fick reda på att Jesus var där, och de kom dit inte bara för hans skull utan också för att få se Lasaros, som han hade uppväckt från de döda. Översteprästerna bestämde sig då för att döda Lasaros också, eftersom så många judar för hans skull gick ifrån dem och trodde på Jesus.

Nästa dag, när de många som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom. Och de ropade: »Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels konung.«

Joh 12:1-13

I dag firar vi Palmsöndagen, men förstår vi längre vad dagen berättar för oss, varför den ger oss en viktig förståelse för den som vi byggde vårt samhälle på?

Berättelser om kvinnor som smörjer Jesus finns i alla fyra evangelierna. Teologer säger att det finns anledning att tro att Matteus 26:6-13 och Markus 14:3-9 handlar om samma episod som vår text, medan Lukas 7:36-50 skildrar en annan. Dagens text kan delas in i två delar: Smörjelsen (vers 1-8) och början på intåget på åsnefölet (vers 9-13). Båda delarna säger något om den ära som Jesus kommer att ha, men samtidigt mycket om Jesus som person.

Under det judiska påskfirandet var det alltid mycket folk i Jerusalem. Det uppskattas att det kan ha varit upp till en miljon besökare, och dessa var tvungna att ha någonstans att bo. Den judiska andelen av invånarna i det romerska riket uppskattas allmänt till 5-10 procent, och de hade alla en stark koppling till templet i Jerusalem och påskfirandet där.

Lazarus uppväckelse är en viktig bakgrund till vår text och kommenteras också av Johannes lite senare i texten när han förklarar orsaken till folkets önskan att se och hedra Jesus. Johannes skriver i vers 17-18:

Alla de som hade varit med honom när han kallade ut Lasaros ur graven och uppväckte honom från de döda vittnade om detta. När folk hörde att han hade gjort detta tecken drog de ut för att möta honom. 

Det är värt att veta att de som Jesus uppväckte från de döda levde långt efter att Jesus dog och kristendomen etablerades som en tro. Kvadratus, till exempel, skriver strax efter år 100 till kejsar Hadrianus:

De som han hade botat, de som han hade uppväckt från de döda, de fanns fortfarande omkring oss.

Genom att göra kopplingen till Lasarus uppståndelse så tydlig är det som om Johannes – eftersom han naturligtvis skriver detta efter Jesu uppståndelse – säger till oss: Han som uppväckte Lasaros från de döda var smord för att möta sin egen död, begravning och uppståndelse. Det var först efter uppståndelsen som lärjungarna insåg vad de hade bevittnat.