”Auktoritär liberalism”. Vi hör termen allt oftare. Men vad betyder det? Termen är en oxymoron, en motsägelse i termer, eftersom att vara liberal innebär att skydda friheten. Även för motståndare.

Men liberala eliter använder institutionell makt för att censurera, utesluta och åtala politiska motståndare i en oroande grad. Vilka är konsekvenserna för vår demokrati? Hur kan denna nya typ av auktoritärism karakteriseras?

I efterhand har några sanna fria andar gett några svar, inklusive psykologiprofessorn Luke Conway, som förra året publicerade en bok om fenomenet auktoritär liberalism.

Mekanismerna för förtryck av auktoritär liberalism

En av de mest slående egenskaperna hos liberala auktoritärer är deras intellektuella lathet. Trots att de hävdar att de tillhör en upplyst och moraliskt rättrådig klass visar de anmärkningsvärt lite intresse för åsikter som inte speglar deras egna.

Detta är uppenbart i domstolar, utbildning och media, som kännetecknas av en skrämmande brist på politisk pluralism. De anställer och bjuder bara in de experter som bekräftar deras övertygelser. Tänk på hur liberala eliter har hanterat diskussioner om invandring, islam, brexit, EU, Ukrainakriget, Trump, högerpopulism eller covid-19.

Din besatthet av felaktig information är en annan viktig markör.

De liberala auktoritärerna har förvandlat vetenskapen från ett öppet undersökningsverktyg till en helig text där kättare bränns på medias bål. De kan inte hantera osäkerhet och komplexitet och måste därför kontrollera informationsflödet. Vi såg detta under covid-19-pandemin, där allt motstånd mot ”vetenskap” omdefinierades som ”felaktig information”.

Vi ser det också med ökningen av ”faktagranskare” i media, som selektivt plockar ut ”fake news” – nästan alltid från konservativa källor. Nu har X tack och lov blivit en sorts fristad, med lika många liberaler som konservativa. Oj, oj! Men det är också synd. Så när liberalerna inte kunde tvinga Musk att censurera, migrerade de till Bluesky.

Inblandning mot politiska motståndare

Censurimpulsen manifesterar sig i hela Europa i konkreta juridiska och politiska ingripanden. ”Lawfare” där rättssalar blir politiska slagfält och domarrockar döljer partisoldaternas uniformer.

I Frankrike hindrade domstolarna nyligen Marine Le Pen från att kandidera till presidentvalet 2027.

I Rumänien har den populära högerkandidaten Călin Georgescu uteslutits från presidentvalet.

I Italien undergräver domstolarna systematiskt regeringens demokratiskt överenskomna migrationspolitik.

EU-byråkrater har kastat sig över censurens hala verktyg med febril iver, samtidigt som de fromt predikar demokratiska värderingar.

I Tyskland vill många förbjuda AfD och den nya regeringen har planer på att slå ned på ”hat och uppvigling” och ”informationsmanipulation” – kodord för censur av konservativa åsikter.

Storbritannien representerar kanske det mest extrema exemplet.

Islamkritikern Tommy Robinson sitter i isoleringscell, medan Lucy Connolly har fått ett nästan treårigt fängelsestraff för en enda kontroversiell tweet efter Southport-attackerna. Brittisk polis gör omkring 12.000 arresteringar årligen för yttranden på nätet. Det finns ett tudelat rättssystem där hårda straff utdöms för yttranden, medan grov misshandel, antisemitism och dödshot, som ofta begås av invandrare, behandlas anmärkningsvärt milt.

Vad är detta annat än rättvisans selektiva blindhet?

Självbedrägeri och institutionell makt

Den mest avslöjande aspekten av auktoritär liberalism är deras anmärkningsvärda okunnighet om sitt eget maktmissbruk. Som Conway påpekar har vänsterpsykologer på universitet i årtionden uteslutande fokuserat på högerauktoritarism medan de ignorerar dess vänstra motsvarighet.

Detta återspeglar den uppenbara vänstervridningen på universiteten, där forskning som intresserar liberala auktoritärer (såsom att framställa konservativa som ”avvikande”, ”rasistiska” och ”populistiska”) dominerar, medan andra perspektiv tonas ned eller ignoreras.

De liberala auktoritärerna är också mästare på gaslighting. När människor stöter på problem med invandrare får de höra att det inte finns några problem alls, utan att det är deras egen rasism som får dem att tro det. Liberaler förnekar på samma sätt sina egna auktoritära tendenser medan de projicerar dem på sina motståndare.

De liberala auktoritärerna har också flyttat in i skolorna och påtvingar eleverna kritisk rasteori. Allt medan de hävdar att det inte händer. Och sedan ramar de in all opposition mot denna agenda som ”auktoritärt förtryck” eller ”kulturkrig”.

Detsamma gäller för genusdebatten.

Hotet mot demokratin

Med sin intellektuella lathet, sin fientlighet mot oliktänkande och sin besatthet av felaktig information har liberaler blivit ett stort hot mot demokratin.

Detta beror inte bara på att auktoritär liberalism är ett instrument för elitmakt, utan särskilt på att den ofta går under radarn som ett särskilt ansvarsfullt och upplyst – och frihetsälskande – etos. Liberaler påstår sig försvara liberala värderingar samtidigt som de trampar på dem. De poserar som frihetens väktare, men smider kedjor av nya former av förtryck.