Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår herre.

Romarbrevet 6:23

Korsets mysterium är frälsningens och förvandlingens mysterium. Det är mysteriet med den kraft som förverkligar det gudomliga i oss, som förvandlar oss till nya människor, som återförenar oss med Skaparen och befriar själen från jordisk död och glömska. Det är mysteriet med ”syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv”, som det står i den apostoliska trosbekännelsen.

Tro och hopp

Påsken är trons mest heliga tid, en tid för reflektion och förundran, för tacksamhet och meditation över mysteriet. Påsken är berättelsen om Jesus Kristus, vår Frälsare, Guds Son, som genom sin lydnad mot Gud och kärlek till mänskligheten frivilligt erbjöd sig att bli ett försoningsoffer för våra synder och därmed återförena mänskligheten med Gud. Jesus kom inte för att döma utan för att frälsa; inte för att härska utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” (Matteus 20:28) Den gudomliga planen med Kristi död på korset fullbordades genom uppståndelsen på den tredje dagen. På så sätt triumferade Kristus över synd och död, och därför har vi alla del i syndernas förlåtelse och evigt liv.

Kristus offer på korset har inte bara befriat oss från döden, utan också från rädslan för döden. För den kristne, som tror på själens frälsning och det eviga livet, är döden inte längre något skrämmande och mörkt – inte slutet på livet utan början på en ny tillvaro. Men hur livet i evigheten kommer att se ut är bortom vår förståelse, för det är – som St Augustine uttrycker det – ”ett liv som inget öga har sett och inget öra har hört, och som inget mänskligt hjärta har kunnat föreställa sig.”

Den kristnes hopp står till Guds rike, till att förenas med Gud genom nåden. Tron är hoppet om det sanna och eviga livet som väntar oss på ”andra sidan”. Men det eviga livet är inte bara i framtiden, utan här och nu. Det börjar i samma ögonblick som vi accepterar Kristus som vår Frälsare.

Om tro förklarar Paulus: ”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se” (Hebreerbrevet 11:1). Tro i denna mening är detsamma som förtroende – förtroende för att allt har en mening, och att även om vi inte förstår allt som händer, även om allt verkar slumpmässigt, beror det på att vi inte kan se hela bilden. Vi måste acceptera att vi står inför ett mysterium och underkasta oss Guds vilja, i förvissning om att vi kommer att få alla svar, att allt kommer att bli klart för oss, på den yttersta dagen, när Guds plan fullbordas och vi lever i gemenskap med Gud.

Kristen ödmjukhet

Uppoffringen på korset var den ultimata förödmjukelsen. Jesus var tillräckligt stark för att bli förödmjukad. Det är därför vi kallar honom vår kung. Ödmjukhet innebär att avstå från all stolthet. Den som ska vara kung måste också vara tjänare. Utan ödmjukhet återstår bara ren makt, och all makt utan ödmjukhet är demonisk. Denna ödmjukhet är ett medvetet val, en medveten handling, och är därför ett tecken på vår frihet. Genom ödmjukhet som en andlig handling övervinner vi stolthet, fåfänga och bitterhet – mot det lustfyllda egot som alltid är en källa till bestående lidande. Ödmjukhet är ett tecken på kärlek, och kärlek är en motkraft till begärets kraft, en utstrålning av livgivande energi. Det är till denna kraft som tron på Kristus kallar oss.

Kristen moral är ett uttryck för den gudomliggjorda människan, för förhållandet mellan Gud och människa. Det moraliska livet består i att samla den andliga kraft som lever i det heliga och som gör det möjligt för oss att erövra den materiella världen och övervinna det naturliga livets svaghet och mörker. Den kristna tron uppmanar oss att övervinna världen, inte att underkasta oss den. Ödmjukhet är inte underkastelse, utan tvärtom motstånd mot att underkasta sig det som Paulus kallade ”världens krafter”. Sann ödmjukhet – att erkänna och acceptera sin egen syndfullhet och underkasta sig Guds auktoritet – kräver moralisk karaktär, självövervinnelse och disciplin. Naturligtvis är ödmjukhet svårt. Att utrota sin egen avundsjuka, sitt hat och sin självdyrkan kräver en heroisk insats. Den kristna tron uppmanar oss att följa den svåraste vägen, inte det minsta motståndets väg. Den kristna är den som motstår världen och dess krafter – världens frestelser, konformitet, girighet och ondska.

Ödmjukhet måste förstås på rätt sätt. Det är en manifestation av styrka, inte svaghet. Det visar den andliga segern över jaget och den egocentrism som kännetecknar människans fallna tillstånd. Denna narcissistiska självupptagenhet förvränger den sanna verklighetsuppfattningen. Ödmjukhet är en flykt från självcentreringens fängelse till höjderna, där vi förstår tingens sanna natur och kan sätta saker och ting i sitt rätta förhållande till varandra. När vi inser att existensens centrum är Gud och inte vi själva, kommer allt att falla på plats.

Det nya livet

Hur ska vi förstå den absoluta, transcendenta och kompromisslösa sanningen som förmedlas av evangelierna? Evangelierna är de goda nyheterna om Guds rike – det är kärnan i evangelierna och i all kristendom. Det är ett radikalt nytt moraliskt paradigm, ett ideal, en ny tankevärld. Jesu lära är inte en dogm, utan en uppmaning till ett nytt sätt att leva, en ny början, en pånyttfödelse, en befrielse från det gamla livet till ett nytt och större jag, att ”bli en ny skapelse” (Galaterbrevet 6:15). ”… jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig.” (Galaterbrevet 2:20)

Korsets mysterium är ett förvandlingens mysterium, men bara för dem som inte är alltför fast bundna till jordelivet; för bara de som har en villig och längtande själ kan förvandlas. När Jesus säger att det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än det är för en rik man att komma till himlen, beror det på att den rike mannens jordiska ägodelar binder honom fastare till den materiella världen; för det materiella tynger ner oss och hindrar oss från att fullfölja vår andliga utveckling.

Det var för syndarna och de lidande som han kom, för dem som behövde honom, för dem som har ett öppet och sökande hjärta. De som är fyllda av ånger och självförebråelser; av hopplöshet och förtvivlan; av sorg, saknad och längtan; de ensamma, övergivna och bortglömda – de kan finna tröst i att låta Jesus hjälpa till. Vi bär våra bördor med lidande, men Jesus ber oss att dela våra sorger och bekymmer med honom. ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.” (Matteus 11:28) I våra tyngsta stunder kan vi låta Jesus hjälpa oss och lätta på bördan.

Jesus gjorde detta offer så att människor återigen skulle kunna hitta vägen till Gud och därmed få nytt liv. Jesus förberedde vägen, det är upp till oss att gå den. Men eftersom vi har fri vilja kan var och en av oss också välja att inte göra det och istället fortsätta att vandra i mörkret.

Fariséerna och sann moral

Evangelierna är inte en norm för lag, men paradoxalt nog i konflikt med ”världens” moral. Budskapet är inte bara en krigsförklaring mot de onda och mäktiga krafterna i världen, utan också i opposition mot gängse uppfattningar om det goda. Jesu budskap var en moralisk revolution, men också en anklagelse mot både världslig och religiös auktoritet och en utmaning mot allt som existerar.Det var därför Jesus var politiskt outhärdlig för makten. Han avslöjade fariséernas och de skriftlärdas hyckleri och orättvisa, de falska troende, de sociala klättrarna, de som följer religiösa lagar och regler, de som med yttre tecken på fromhet, ritualer och offer signalerar sin religiösa iver, alla de som ”säger ett och gör ett annat” (Matteus 23:3).

Vad betyder detta för Gud? Det är budskapet om nåd, kärlek, barmhärtighet och medkänsla som är viktigt, och att motstå frestelserna från de krafter som kommer att släcka ljuset inom dig och dra dig bort från Gud. Moralister tror att de blir goda och rättfärdiga när de driver ut syndare. Men detta är inte ett uttryck för sann moral, eftersom den bara existerar som en inre läggning, precis som kärleken. Även de som har kalla hjärtan kan följa lagarna och verka fromma. ”Allt vad de företar sig gör de för att människorna skall lägga märke till dem” (Matteus 23:5) Det är i livets kriser, i situationer som kräver svåra moraliska bedömningar, som hjärtats sanna egenskaper och moraliska djup uppenbaras. Fariséerna må ha utfört sina religiösa plikter och välgörenhetsgärningar, men vilket värde har det goda de gör om det bara görs av plikt och inte av sann och äkta omtanke? Vilket värde har det för Gud om det inte kommer från hjärtat och görs av kärlek?

Jesus säger att man ska älska sin nästa som sig själv, men vem är denna ”nästa”? Det ursprungliga grekiska ordet är plesion, i den latinska Vulgata översatt som proximum. Båda orden har grundbetydelsen ”det som är nära”, det vill säga det som är nära dig i plats eller tanke, som en granne eller en vän eller en person som du möter på din väg. Kärlek och omsorg kan aldrig vara något abstrakt, avlägset och opersonligt, utan alltid riktat mot den konkreta och verkliga människan, den person i din närhet som lider och behöver omsorg. Vi måste behandla varje människa som en unik individ, inte fördöma och inte stöta bort någon och ut i kylan för att de har misslyckats, för det kan vi alla göra.

Den nya lagen

Jesus sa att han inte kom för att upphäva lagen utan för att uppfylla den (Matteus 5:17). Det är en annan typ av lag – inte en lag skriven i böcker eller på tavlor, utan en lag inskriven i människors hjärtan; för avsikten med lagen är inte att följa regler och förordningar, utan att följa vägledningen från ett hjärta fyllt av Guds kärlek. Lagen finns till för människornas skull och inte tvärtom.

Att bara följa lagens bud löser inte problemet med gott och ont, problemet med lidande. Vi kan inte avskaffa ondskan genom våra egna ansträngningar; för ondskan kvarstår, och människan längtar efter befrielse från detta tillstånd. Människan är fri, men oförmögen att kontrollera den irrationalitet och det mörker som också följer med friheten. Frälsningen är återföreningen med Gud genom Jesu offer på korset för att leda oss ut ur syndens och smärtans mörker. Det var det enda sättet att övervinna den gudsförnekelse som är resultatet av vår oförmåga att förlika oss med att det finns smärta och ondska i världen. Det var också på detta sätt han uppfyllde lagen: genom att ta på sig det fulla straffet för människans brott mot Gud.

Lagens uppfyllelse innebär upprättandet av ett nytt förbund och början på en förnyad lag; det är inte ett budskap om social omvälvning eller politisk revolution, utan om en inre omvandling. Guds rike är ett innerligt rike som lever i hjärtat på dem som har hört och förstått Jesu budskap och som har förvandlats av korsets mysterium.

De som syndar

Evangeliernas nya moraliska undervisning tillåter inte en absolut uppdelning av människor i ”goda” och ”onda”, utan tillåter oss att se Guds bild i alla människor – inklusive syndare. Jesu budskap innehåller en ny människosyn, och i centrum för denna står förhållandet till synden. Vi står alla under arvsyndens skugga, vi är alla ”fallna” människor. I den kristna tron är tanken på universell frälsning och nåd för ångerfulla syndare en sann seger över ondskan. Tanken att Guds rike är till för alla understryker det oändliga värdet av varje individs själ och människolivets okränkbarhet.

Begreppen ”gott” och ”ont” har fått en ny innebörd genom Jesus. Det är en ny etik som också inkluderar dem som befinner sig längst ner på samhällsstegen, de som gör fel och syndar, för de kommer att gå före fariséerna och hycklarna. Moralisterna i denna värld är de första att kasta sten på syndare, eftersom de tror att de därigenom uppfyller den moraliska lagen. Men Jesus vandrade bland de fattiga och syndarna. Syndarna kan vända om; de goda kan falla för mörkrets frestelser; ingen får tro att de alltid har rätt och aldrig kan misslyckas; den slutliga domen är inte vår sak att fälla.

Lukasevangeliet berättar att två brottslingar korsfästes tillsammans med Jesus. Den ene ville inte ge upp sin stolthet och sitt trots – till och med på dödens tröskel förkastade han den sista möjligheten till frälsning. Hans hjärta var svart och korrumperat, bortom all räddning och stängt för det goda. Den andre hade fortfarande en del av sitt hjärta som var rent, där en strimma av det gudomliga ljuset fortfarande nådde in. I dödsögonblicket blev han frälst och vägen till paradiset öppnades för honom. Därför får vi inte döma, för inte förrän i dödsögonblicket kan vi veta vem som uppriktigt kommer att ångra sina synder och bli räddad av Guds nåd.

Detta är den nya moral som Jesus för med sig ”bortom gott och ont”, för det är en moral för paradiset, för tiden före syndafallet, innan ondskan kom in i världen. Jesus, ”den nye Adam”, har återställt Guds moraliska ordning med den nya lagen, den lag som är ”skriven i hjärtat”. Den nya lagen avskaffar inte den gamla, utan uppfyller, kompletterar och fördjupar den. Den riktar om det moraliska livet från det yttre till det inre, till den kärlek och sanning som bor i hjärtat och som har Gud som sin källa.

Det nya förbundet

Med Frälsarens död på korset är uppdraget över, uppgiften fullbordad. Gud har ingripit i historiens gång och gjort sig känd genom Kristus. Matteus berättar för oss att förhänget i templet brast itu när Kristus dog (Matt 27:51). Det betyder att vägen till det allra heligaste, till Gud, till himmelriket och det eviga livet, har öppnats för oss alla. Kristus var fröet som var tvunget att ”dö” i jordens mörker för att gro nytt liv för oss alla.

Kristus död på korset var en händelse som gav historien en ny riktning och en ny dynamisk kraft. Det är skapandet av ett nytt folk, ett nytt samhälle som utgår från Kristus. Det är skapandet av ett nytt förbund med Gud, ögonblicket då den kristna civilisationen föds. Med det kristna budskapet, som tas emot genom lärjungarnas vittnesbörd, skapas en ny gemenskap: kristenheten, Christianitas. Det är en levande inbjudan till folk och nationer att vandra med Gud under Guds lag, att leva i enlighet med logos i världen, att bli medskapare av världen och fylla den med helighet, skönhet, godhet och sanning.

Korsets mysterium återställer relationen mellan Gud och människa, väcker gnistan av det gudomliga i oss som längtar efter att återförenas med vår Skapare och låter oss lära känna Gud genom det ”lyhörda hjärtat”, ett hjärta som lyssnar och söker i kärleksfull längtan som svar på den röst som alltid kallar på oss. Det är så vi återupptäcker världens helighet och på nytt förstår vad som är den sanna källan till kärlek och mänsklig värdighet. För detta var det nödvändigt att Jesus offrade sig själv och dog på korset. Om vi accepterar detta är korset inte längre ett mysterium, utan själva nyckeln till Guds rike, en nyckel som öppnar dörren till livets alla mysterier. Kristus, Frälsaren, har öppnat denna dörr för oss, men det är upp till oss om vi vill gå in.

Låt påsken slutligen påminna oss om att den kristne måste vara ett vittne om sanningen, genom att själv leva i enlighet med sanningen och därmed bekräfta den, och genom sitt beteende vara ett exempel och en vägledning för andra. Det viktiga är att ”tron får sitt uttryck i kärlek.” (Galaterbrevet 5:6) Den kristne måste sträva efter att vara ett förkroppsligat exempel på en av de viktigaste lärorna i evangelierna: ”Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.” (Matteus 6:33)