Historien avslöjar människans mindre smickrande beteende: Girighet, avund, stolthet, frosseri, ilska, lättja och lust, och ger oss en medvetenhet om att det inte bara finns utanför oss själva, utan också inom oss. Det är därför Jesu attityd och handlingar och hans rekommendation till världen att vara goda mot varandra alltid är relevanta.

Påskbudskapet och berättelsen om Jesu lidande är en brutal uppenbarelse av det mänskliga tillståndet, en läxa som vi kanske föredrar att inte lära oss, men som de flesta av oss upplever åtminstone en gång i livet: Du kan göra allt rätt och ändå bli hånad, förrådd och övergiven.

Jesu synd i makthavarnas ögon var hans talförmåga, lojala anhängare och därmed hans inflytande, men också hans sanning och moral, som konfronterade makten och utmanade normerna.

Jesus utmanade politiska och politiska makthavare.

Jesus utmanade politiska och religiösa makthavare, både fariséer och romerska härskare. Han samlade stora skaror och vände sig till de marginaliserade, hjälpte de fattiga, fördömde girighet och förkunnade de materiella värdenas förgänglighet.

Om Jesus hade levt idag skulle han förmodligen ha kallats kontroversiell. En radikal aktivist, socialist, religiös extremist, populistisk ledare, konspirationsteoretiker och idealist.

Vissa skulle kanske till och med anklaga honom för att leda en sekt.

Trots att det har gått cirka 1992 år sedan Jesus dog på Golgata, är det inte mycket i människans beteende som har förändrats. Så vad kan vi lära oss av Jesus och hans lidande?

Förräderi kommer från dem som är närmast oss

Människan är sig själv närmast. Du kan vara god, rättfärdig och sann och ändå bli brutalt förrådd av dem som står dig nära. Vare sig det är nära familj, vänner eller kollegor.

Det är lätt att ge Judas Iskariot skulden för Jesu död, men han var inte ensam. Förräderiet som tog Jesu liv var den perfekta stormen, bryggd av Petrus, den självsäkra lärjungen som hade lovat att stå vid Jesu sida ”ända in i döden”, som tre gånger vägrade att erkänna honom när det gällde som mest. Judas, som säljer Jesus för 30 silvermynt och förråder honom med en kyss – den mest brutala symbolen för förräderi förklätt till kärlek. Och inte minst människorna. De människor som en vecka tidigare hedrat Jesus med palmkvistar och Hosanna, vände honom blixtsnabbt ryggen när prästerskapet ropade på Barabbas liv.

Den person som man minst skulle förvänta sig skulle komma till Jesu försvar försvarade honom. Pontius Pilatus försökte undvika korsfästelsen av Jesus, medan prästerskapet, de som påstår sig besitta den moraliska expertisen, insisterade.

Moralens väktare var de mest svekfulla, tillsammans med folket, som snabbt insåg vad prästerskapet ville när Pilatus gav dem valet mellan en mördare och Jesus Kristus.

Opportunism är inte nytt, det är lika gammalt som människan själv. Judas, den beräknande, visade girighet. Peter, fegisen, visade lathet genom att inte göra vad han visste var rätt. Det gjorde också Pilatus, den politiske pragmatikern, som lät folket fatta det beslut han inte ville fatta. Folket visade ilska, eller i överförd bemärkelse: Massintimidering. Översteprästerna, de religiösa makthavarna som tolererar allt utom sanningen, visade stolthet, girighet, avund, vrede, frosseri och lättja.

Den som står i sanningen måste vara beredd på att bli hatad

Att stå i sanningen är ingen lätt uppgift. Om det vore det skulle världen se väldigt annorlunda ut. Det är lätt att åberopa moral, att moralisera mot andra, medan hatet sipprar ut ur varje por.

Det är bara att slå på NRK en slumpmässig dag.

Jesus visade oss att man blir sårbar om man står för något verkligt. Ju mer radikal sanning du bär, desto mer sannolikt är det att du blir korsfäst – bildligt eller faktiskt.

Att stå för sanningen innebär att riskera något elementärt, och det kan vara en ensam affär. Det finns otaliga exempel på detta i dag: De som förlorar sina jobb för att de slår larm, de som förlorar familj och vänner för att de följer sin övertygelse eller de som fängslas för att de säger vad de tycker på sociala medier.

Jesus visade oss också att vi i våra mörkaste stunder ofta är fundamentalt ensamma. Tro, styrka och mod måste komma inifrån, ingen bär korset för dig och du måste möta natten själv.

På korset ropar Jesus ut: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Mark 15:34)

Det är inte en from bön. Det är desperation. Det är en existentiell smärta. Och det är total ensamhet. Den som inte bara handlar om frånvaron av människor, utan om frånvaron av Gud.

Till och med Guds Son upplevde Guds frånvaro, vilket visar oss att tro inte alltid är trygghet. Tro är kamp, tvivel och tystnad.

När förräderiet blir ditt eget

Så vad ska vi ta med oss från detta? Inte sentimentalitet. Inte en from suck. Men en rå och nödvändig insikt:

Du kan göra allt rätt.

Man kan göra allt rätt och ändå bli besviken. De människor du litar mest på kan vara de första som lämnar dig. I de mörkaste stunderna måste du stå ensam. Sanningen kostar – alltid. Men förlåtelse är möjlig, även efter svek.

Jesus visste vilka som skulle misslyckas, men han mötte dem med kärlek, inte hämnd. Det är det mest radikala i hela berättelsen: Förlåtelse.

När vi inser den mänskliga naturen och känner igen den i oss själva, är det mycket lättare att förlåta andra.

Jesus sade: Du skall älska din nästa som dig själv. Det innebär självkännedom, att vi inser våra egna brister och förstår dem som inte har det.

När vi sviker värderingar för bekvämlighetens skull, när vi offrar sanningen för karriärens skull, när vi tiger inför orättvisor, när vi sviker de principer vi säger oss stå för, då är det inte bara andra vi korsfäster, utan först och främst oss själva.

När vi sviker värderingar för bekvämlighetens skull, när vi offrar sanningen för karriärens skull, när vi tiger inför orättvisor, när vi sviker de principer vi säger oss stå för

Påsken är kanske inte bara en berättelse om Jesu död, utan en påminnelse om människans svaghet och natur, och ett tillfälle att reflektera och se inåt.

Så nästa gång du står ensam i natten – förrådd, hånad, övergiven – kom ihåg detta:

Jesus har gått före.
Han övergavs av alla och gav ändå aldrig upp.
Det är inte svaghet. Det är den högsta formen av styrka.