Långfredagen är på många sätt årets sorgligaste dag, inte bara för de religiösa som sörjer Jesus Kristus och hans lidande på korset.

På den mest banala nivån håller allting stängt.

På den mest banala nivån är långfredagen en dag då allt är stängt. Om kylskåpet är tomt får man helt enkelt leva med det. Jag har minnen av en långfredag under min studietid, som jag tror var exakt 30 år sedan i dag, eftersom långfredagen var den 18 april 1995.

Jag hade slut på mat, öl och snus, jag hade inga pengar varken på banken eller i kontanter, och jag var helt ensam i Trondheim. Till och med kaffet tog slut.

Trots att jag hade en stadig inkomst hade jag slösat bort alla pengar, och nästa löneutbetalning var strax efter påsk. Så jag var helt pank och alla mina vänner hade åkt hem på påsklovet. Min mamma skulle komma på skärtorsdagen, så jag kunde låna några hundralappar för att köpa snus, det största problemet. Dåligt väder gjorde att hon blev två dagar försenad.

För att fördriva tiden utan andra stimuli slog jag på TV:n, som visade en gammal svartvit version av Anne Franks dagbok, medan jag njöt av ett glas vatten, hungrig som en svältande varg. ”God stämning” med andra ord. Naturligtvis insåg jag att mina umbäranden på långfredagen inte på en tusendels millimeter kunde jämföras med Jesu lidande nästan 2000 år tidigare.

Strikt taget handlar långfredagen om en av de viktigaste händelserna i vad vi kan kalla den västerländska civilisationens historia. Man behöver inte tro på Gud för att känna empati med en korsfäst snickare från Betlehem.

Jesus är en filosofisk figur för mig, eftersom jag inte är religiös. För mig symboliserar korsfästelsen det ultimata offret, en självförvållad förnedring som accepterades på grund av en enorm tro på – och kärlek till – människan. Korset är symbolen för honom som skapade människovärdet. Sokrates skapade vetenskapen med sitt uttalande till oraklet i Delfi: ”Det enda jag vet är att jag inte vet någonting.”

Därför är Jesus och Sokrates mina absoluta andliga förebilder.

Korsfästelse är ett av de mest brutala sätten att avrätta en människa. Det är något visst med att hänga hjälplös och fastspikad, i stor smärta, och uppleva att fåglarna äter upp dina ögon medan du fortfarande lever. Precis som Jesus kan du ställa frågan till din far: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

Petrus gav svaret många år senare:

”Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade” (1 Petrus 2:24).

Gud offrade sin son för att han älskade människor. Jag har stor respekt för Jesus som accepterade sin uppgift, trots att han upplevde sin egen rädsla, andras svek och djupa tvivel.

Korsfästelse var ett förödmjukande straff som passade för slavar. När Spartacus slutligen besegrades blev vägen till Rom en gigantisk aveny av korsfästa slavar och gladiatorer. General Crassus gav order om att avståndet mellan de korsfästa inte fick överstiga trettio meter. Det uppskattas att 20.000 människor korsfästes på order av Crassus.

Jesus var en radikal av bästa sort. Inte som moderna radikaler, de som säger att de älskar de fattiga men egentligen bara hatar de rika. Jesus älskade verkligen dem som befann sig längst ner på stegen, så länge de var villiga att ångra sina synder och ändra sitt beteende.

Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen, sa Jesus. Detta är en kraftfull tanke som verkar helt bortglömd i det samhälle vi lever i. Det finns inga gränser för fördömanden från alla håll. Särskilt vänstern präglas av en självrättfärdigande skenhelighet som är chockerande osympatisk.

Arrogant hävdar de att de vet allt och har makten att definiera vad som utgör en god människa. Det är som en spegelbild av Sokrates. Trædal och co. är som Sokrates baklänges, de vet allt.

Jesus förlät den obotfärdige tjuven som hängde på korset bredvid honom. Han förlät dem som hade spikat fast honom på korset.

-Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.

I dag kan människor inte förlåta någonting längre. Vi har fortfarande den ursprungliga synden, som om du råkar födas som en vit, heterosexuell man. Förlåtelsen har förkastats.

Också på högerkanten finns otaliga exempel på snobbism, att förringa andra människor och betona sitt eget värde. Självkritik och självprövning borde vara ett obligatoriskt ämne i skolan.

Kapitalismen har groteska yttringar, som varumärkeshysteri, mobbning av människor som inte har en tillräckligt dyr mobiltelefon och förlöjligande av vanliga människor, som charterturister eller de som tillbringar sommaren på campingplatser.

När den här typen av förlöjligande och nedvärdering av människor kommer från människor med läppar fulla av kemikalier och nyopererade kroppsdelar, som dricker champagne på kredit och aldrig har haft ett riktigt jobb, är det illa nog.</p

Men när det är våra ”ledare” som uttrycker ett sådant hat mot dem som vägrar vara mentala slavar, tror jag att Jesus menar att vi måste ta upp kampen själva, oavsett vilka konsekvenser det kan få för oss.

För om du fortfarande har hopp om en bra framtid kan du inte låta något obehagligt stoppa dig. Du måste åtminstone vara villig att utkämpa ett andligt krig. Detta krig börjar alltid inom oss själva, där gott och ont befinner sig i ett evigt inbördeskrig om vår själ eller ande.

Detta gäller även självutnämnda pessimister som jag själv: Man måste ta upp kampen även om man tror att den är hopplös. Det är ett mycket litet offer jämfört med vad Jesus var tvungen att gå igenom. Dessutom blir man starkare av att kämpa mot makten.

Så i dag ska jag njuta av påsksolen och ta ett glas rött vin för en rebell och individens förkämpe. En obeveklig kritiker av maktmissbruk och parasitism. En tidlös hjälte som förtjänar sin unika plats i historien, oavsett om han var Guds son eller inte.

I dag minns vi Jesus Kristus.

Vila i frid i himlen med din far, du har förtjänat det. Men jag tror verkligen att vi ynkliga människor kommer att behöva din hjälp snart.