Man tror knappt sina öron. Mitt under kristendomens allvarligaste högtid, på självaste långfredagen – den dag då vi minns Jesu lidande och död – väljer Kampenkyrkan i Oslo att bjuda in till ett evenemang där man läser ur Koranen.

Som om kyrkan inte har tillräckligt att göra med att kämpa för sin egen relevans i ett alltmer sekulariserat samhälle, så gör den det här.

De kallar det ”solidaritetsmöte med palestinierna”. Måste man verkligen släpa in Koranen i en kyrka för att göra det? Och särskilt på långfredagen? Det är ett hån mot allt som långfredagen representerar för kristna.

En viss Hamza Issa, som läste den muslimska bönen, kallar det en ”demonstration av enhet och solidaritet med alla trosriktningar”.

Enhet och solidaritet? Att läsa ur en helig bok från en religion som har en helt annan syn på Jesus och kristendomen än vi, i en kyrksal på långfredagen, är inte enhet – det är infiltration!

Turligtvis har Ola Svenneby, Ungkonservativas ledare, sett galenskapen. Han kallar det ”missriktad tolerans” och menar att det bidrar till att exkludera. Exakt så är det! Hur tror kyrkan att det upplevs av en troende kristen som kommer till kyrkan på långfredagen för att minnas Jesu lidande och sedan möts av koranläsning?

Det är främmandegörande, på gränsen till alienation.

Prästen Marit Skjeggestad försöker bortförklara att de också läser ur Gamla testamentet och att de ofta använder dikter och poesi. Är det sant? Gamla testamentet är en del av Bibelns fundament, det är något helt annat än Koranen. Och att likställa Koranen med poesi i ett kyrkligt sammanhang, särskilt på långfredagen, är antingen djupt naivt eller en medveten nedvärdering av kristendomens egna texter.

Svenneby har helt rätt när han säger att detta bidrar till en politisering av kyrkan. Norska kyrkan, särskilt i Oslo, har under senare år framstått som en delmängd av Oslo SV, som är mer intresserad av väckelseagendor och islamvänlighet än av att förmedla kristen tro. De ska vara så öppna och inkluderande, men i praktiken tömmer de kyrkorna på troende genom att späda ut budskapet och omfamna allt annat.

Oslos biskop Sunniva Gylver försöker bortförklara läsningen av Koranen som en ”poetisk text” i sympati med dem som lider. En poetisk text? För troende muslimer är Koranen Guds ofelbara ord! Att reducera den till poesi för att legitimera att den läses i en kyrka på långfredagen är en intellektuell reflexreaktion.

Vilken typ av kyrka vill vi ha? En kyrka som står stadigt på sin egen mark och kommunicerar den kristna tron, eller en kyrka som kastar bort sina egna traditioner och tar till sig andra religioners texter på kristendomens heligaste dagar?

För mig är svaret tydligt. Det är dags för den norska kyrkan att återvända till sina rötter och sluta med detta fumliga försök att blidka alla och envar, särskilt när det sker på ett sätt som sårar och alienerar troende kristna.