”Fred för oss innebär förstörelse av Israel. Vi förbereder oss för ett totalt krig – ett krig som kommer att pågå i generationer.”
(Yasir Arafat 1980)

Det finns lite nytt i mediernas ansträngningar att demonisera den judiska staten och dess kamp för att överleva. Oavsett om vi tittar på nyheter från NRK eller läser debattartiklar i Morgenbladet och Aftenposten, möter vi samma historielösa litania om hur hemskt Israel beter sig, hur högerextrem dess politik har blivit och hur synd det är om dem som förgäves försöker utplåna landet.

Det mest oroande är i vilken utsträckning bedrägliga termer och direkta lögner har använts för att smutskasta, sätta dit och förbjuda det judiska folkets nationalstat. Resultatet är en explosionsartad ökning av antisemitismen bland människor som också börjar sprida sig inom landets judiska minoritet. Frågan är om Förintelsemonumentets centrala plats i europeisk samtidshistoria kan överleva medias skildring av kriget i Gaza? Vad vi upplever är att medias nyhetsproduktion från Gaza riktar människors uppmärksamhet bort från en sann förståelse av vad som händer och in i ett narrativ som inte bara är falskt, utan ett hot mot både Israels och vår egen existens som ett fritt samhälle där yttrandefrihet är en omistlig social nyttighet och en existentiell förutsättning.

Genom att begränsa skildringen av krigets realiteter till lidande kvinnor och barn som drabbas av krigshandlingar förfalskas nyhetsbilden när det inte berättas att fienden utnyttjar denna form av nyhetsrapportering genom att placera sig själva och sina operationer i områden och på platser där de vet att en attack mot dem kommer att orsaka den typ av civila offer som media väljer att nämna. Medierna gör sig därmed till deltagare i terroristernas extrema form av krigföring, där ett av medlen är att bryta mot varje regel i den internationella krigslagstiftningen som syftar till att skydda icke-stridande civila och deras infrastruktur. Om Israel därför misslyckas med att angripa fienden där den befinner sig har Israel förlorat kriget. Det är vad konflikten nu handlar om, och Europa har valt sida.

Ett syfte för Israels fiender i detta krig är inte att vinna slag eller territorium. De har alltid varit fullt medvetna om att de med största sannolikhet kommer att bli slagna och dödade. De är helt likgiltiga inför detta. De är också likgiltiga inför ödet för de hundratals personer i gisslan som de har hållit gömda i ett och ett halvt år. Syftet med deras gisslantagande är att skapa osämja på den israeliska sidan av fronten och vända mediernas uppmärksamhet bort från deras egen ondska och koncentrera fokus på en splittrad israelisk allmän opinion som de själva har skapat och medvetet upprätthåller med sina taktiska drag.

Ett krig som detta har inget logiskt och förutsägbart slut. När Saddam Hussein 1990 utropade seger i ”alla krigens moder” uppfattades det i vår del av världen som personlig hybris. Han var ju trots allt borta från både Kuwait och Irak. Men var inte hans attack också ursprunget till alla de krig som hittills har förts i regionen? Det har ju trots allt inte upphört.

Det är inte ruinerna och spillrorna på Gazaremsan som definierar utgången av detta krig. Sådana scener har vi sett i många år från Syrien och Irak, där liknande terrorgrupper har skapat en helt identisk bild. Norge har bidragit militärt till sådana ruinhögar i Mellanöstern. Kriget i Gazaremsan är snarare ett försök att utjämna det moraliska övertag som det judiska folket fick över både Europa och Mellanöstern till följd av Förintelsen. I 80 år har Europa fått acceptera och acceptera det moraliska nederlag som Förintelsen skapade. Och det handlade inte bara om det tyska bidraget. Hela Europa, med några marginella undantag som Sverige och Schweiz, deltog i utrotningen av judarna och har sedan dess tvingats acceptera det som ett moraliskt nederlag.

För Europa innebär den tendentiösa framställningen av Israels försvar mot dödlig terror en möjlighet att frigöra sig från det moraliska nederlag som man led till följd av sin delaktighet i Förintelsen. Som den israeliske psykiatrikern Tzvi Rix uttryckte det: ”Tyskarna kommer aldrig att kunna förlåta Israel för Auschwitz.” Precis som för 80-90 år sedan är massmedia ett verktyg för att manipulera och forma den allmänna opinionen. I länder där yttrandefriheten har köpts upp av staten och förvandlats till ett verktyg för politiska mål har det fria mänskliga samhället förlorat. Under hotet från global jihad gör våra politiska ledare som Sir Winston Churchill uttryckte det: ”Var och en av dem hoppas att om han matar krokodilen tillräckligt mycket, kommer krokodilen att äta honom sist.

När vi läser följande i en norsk tidning 2025 dokumenteras den medvetna och riktade lögnen och förfalskningen:

”Vid ett tillfälle ser jag mig omkring i rummet och undrar om jag skulle ha känt igen Gisèle Littman om hon hade varit här – den egyptiskfödda judiska konspirationsteoretikern, mer känd som Bat Ye’or, vars Eurabia-teori ofta citerades i Anders Behring Breiviks manifest.” Historikern Gisèle Littman (Bat Ye’or) har aldrig varit en konspirationsteoretiker och hon har aldrig publicerat någon ”Eurabia-teori”.

Det var Littman som avslöjade för oss att användningen av termen ”Eurabia” introducerades 1975 som namnet på en europeisk tidskrift. Tidskriften redigerades av ordföranden för Association for French-Arab Solidarity, Lucien Bitterlein, och gavs ut i samarbete med organisationerna Groupe d’Etudes sur le Moyen-Orient (Genève), France-Pays Arabes (Paris) och Middle East International (London).

Den första boken Littman skrev var en varning för det växande euro-arabiska samarbete som EEC lät sig ledas in i och som från arabisk sida syftade till att engagera Europa i det utrotningskrig mot Israel som araberna upprepade gånger förlorat. Boken Eurabia: The Euro-Arab Axis, är en mycket vetenskaplig och uttömmande redogörelse för och dokumentation av det politiska och kulturella samarbete som uppstod i kölvattnet av Europas kapitulation inför det arabiska oljeembargot och terrorismen 1980, en politisk tragedi som hon beskriver och dokumenterar i detalj. Det är nästan kusligt att läsa att vissa i Norge fortfarande försöker avleda människors uppmärksamhet från sådana historiska fakta genom att dölja och direkt ljuga.

Vakna läsare bör känna till Gisèle Littmans författarskap av flera skäl. Redan 2011 publicerade hon boken Europe, Globalisation and the Coming Universal Caliphate, där hon ger en närmast profetisk beskrivning av det tillstånd som Europa för närvarande glider in i. De politiska processer som inleddes 1980 för att mobilisera Europa (och USA under Jimmy Carter) i arabernas försök att utplåna Israel fick också norskt stöd. Som medlem av FN:s säkerhetsråd valde Norge att rösta tillsammans med Sovjetunionen och DDR i två Israel-kritiska resolutioner, Resolution 465 och Resolution 471. Än i dag används dessa resolutioner av regeringen för att politiskt rättfärdiga sin kritik av Israel.

Bakgrunden för den europeiska och norska kapitulationen inför arabisk terrorism är tvåfaldig:Arabisk krigföring och terror hade misslyckats med att tvinga den judiska staten på knä. Därför riktade araberna sin terror mot europeiska mål – vilket, tillsammans med oljeembargot, snabbt ledde till politiska resultat för dem. För Europas del har denna förskjutning till arabernas fördel, i dess egna ögon, också lättat på den moraliska börda som Europa hade ålagt sig själv under Förintelsen. Men priset kommer att bli skyhögt.

När Europa 1980 anslöt sig till arabernas beslut att erkänna PLO som den enda legitima representanten för det palestinska folket, svarade Yasir Arafat med följande uttalande:

”Fred betyder för oss förstörelse av Israel. Vi förbereder oss för ett totalt krig, – ett krig som kommer att pågå i generationer. [—] Vi kommer inte att vila förrän den dag då vi återvänder till vårt hem och innan vi förstör Israel.[—]. Israels förintelse är målet för vår kamp, och riktlinjerna för den kampen har fastställts sedan Fatah bildades 1965.”

Det är detta som kriget nu handlar om. För Israel handlar det om landets och dess folks existens – hotet om en ny förintelse. Men förstår våra politiker det?