₂₄En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. ₂₅De andra lärjungarna sade nu till honom: »Vi har sett Herren«, men han sade: »Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.« ₂₆En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: »Frid åt er alla.« ₂₇Därefter sade han till Tomas: »Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!« ₂₈Då svarade Tomas: »Min Herre och min Gud.« ₂₉Jesus sade till honom: »Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.«

Joh 20:24-31

Koranen har lästs i norska kyrkor, inte bara i samband med påsk, utan också i samband med att muslimer firar Eid al-Fitr. Oproblematiskt, säger kyrkans företrädare, utan att försöka förklara vad islam och kristen tro handlar om och om det är möjligt att förena dem.

Dagens text ger oss en bra utgångspunkt för en liten reflektion kring vår förståelse av Gud. Vi möter lärjungen Tomas, som krävde bevis för att han trodde på en uppstånden Jesus, vilket Jesus gav honom, med resultatet att Tomas erkänner Jesus som Guds Son.

På grund av syndafallet var människan förlorad och som syndare kunde han inte bjuda in oss i det allra heligaste. Men Gud älskade människan så mycket att han gav sin egen son, och det är han som möter Tomas, utan att anklaga honom. Jesus förstår att bevis är viktigt, han är ju trots allt sanningens och därmed förnuftets källa. Precis som han är källan till kärlek och liv. Men sådana egenskaper begränsar också Guds allsmäktighet. Gud kan inte tolerera synd, vilket innebar att han var tvungen att låta sin son genomgå försoningens smärta.

En sådan förståelse av Gud är hädelse för muslimer. I deras ögon är detta en bild av en svag Gud.

En person som förklarar detta väl är Hadia Tajik. För ett antal år sedan hade hon en artikel i Vårt Land där hon skrev om sin relation till julen som muslim. Artikeln är klargörande, eftersom den tydligt visar hur islam krockar med kristendomens själva kärna.

Hadia Tajik skriver att:

”Det muslimer inte tror på är att Jesus var Guds son eller att han korsfästes. Inom islam finns det ingen arvsynd att korsfästas för. Dessutom tillåter islamisk monoteism inte en treenighet.”

För många låter detta som en rent teologisk slutsats utan praktiska konsekvenser för den troende. Men dessa dogmer gör islam till den diametrala motsatsen till den kristna tron och förklarar historien om islamiska civilisationer: Allt handlar om förståelsen av allsmäktighet.

Ett förkastande av arvsynden och behovet av en korsfäst Jesus Kristus innebär att man betonar nödvändigheten av allsmäktighet på bekostnad av sanning, absolut godhet och rationalitet. Allah är en skapare som inte kan förhålla sig till begreppet synd i kristen mening, dvs. handlingar som Gud inte kan tolerera. Eftersom Allah är helt monoteistisk och allsmäktig måste alla handlingar utgå från honom, även det som kristna kallar synd. Detta innebär att Allah måste erkänna alla handlingar som äger rum.

Kärlekens natur förutsätter frihet, ingen kan tvingas att älska, och Fadern offrade inte sin egen son för att tvinga någon in i en relation som de inte vill ha. I kristendomen har vi därför en Gud som ger människor fri vilja och ansvar för sina egna handlingar, en Gud som lider med dem som lider och sörjer med dem som sörjer. Med Treenigheten är moral och rättvisa gudomligt förankrade, förnuftet har en gudomlig utgångspunkt och frälsningen är säkrad i det nya förbundet.

Eller som C.S. Lewis uttrycker det:

Om Guds oföränderliga hjärta kan påverkas av ”marionetter” som han själv har skapat, är det hans allmakt och inget annat som gör att han frivilligt underkastar sig dessa känslor. Det vittnar om en ödmjukhet som överträffar all förståelse.

Allah, å andra sidan, är relationslös, det vill säga han är helt och hållet en. Detta innebär att han inte känner till kärlek, eftersom kärlek är relationell och utan relationer är det meningslöst att tala om kärlek. Det framgår också tydligt av islam att Allah inte skapade världen och människan för att ingå i en relation med människan. Allahs relation med människan är människans underkastelse, inte en far-son-relation.

Den viktigaste konsekvensen av Allahs brist på relation är att han blir fullständigt allsmäktig. Precis som treenighetens kärlek var nödvändig för människans frihet, blir Allahs brist på kärlek utgångspunkten för människans slaveri under hans allsmäktiga vilja. En relationslös gudom kan inte acceptera att andra varelser är fria; det skulle undergräva hans allmakt. En allsmäktig gudom kan inte begränsas eller förhindras av någonting. När Treenigheten begränsas av sin egen heliga kärlek är det hädelse inom islam.

Men då blir all förståelse av moral och sanning omöjlig, och anledningen är lika skrämmande som den är uppenbar. För det första kan Allah inte vara bunden av någonting, han kan inte, som Treenigheten, ingå ett förbund med människan, allt måste vara möjligt för honom. För det andra blir all moralisk diskussion omöjlig, eftersom begreppet moral förutsätter ett fast skäl att relatera en handling till. Men för Allah finns ingen annan än han själv. Allah är allt och ingenting. Allt som händer, sker enligt hans vilja. Han kan inte bindas av ett koncept han inte känner till. För honom är kärlek en omöjlighet, och den enda möjliga slutsatsen är att Allah blir amoralisk. Inte omoraliskt, eftersom Allah inte kan begå ett brott mot något han inte kan vara.

Det var detta som påven Benedictus XVI talade om i Regensburg den 12 september 2006, när han förklarade hur islam blir en irrationell religion till följd av det faktum att i ”muslimsk lära är Gud absolut transcendent. Hans vilja är inte bunden av någon av våra kategorier, inte ens av kategorin förnuft”.

Det är därför svårt att hitta ett värre ”brott” mot den kristna tron än att föra in islam under påskhelgen.

Det är dags att tala klarspråk.

Det är dags att vi talar sanning om vad som skiljer kristna och muslimer åt som troende. För muslimer är en sårad Gud, en Gud som i sin oändliga kärlek ödmjukade sig och ingick ett nytt förbund, det mest hädiska man kan tänka sig. För kristna är denna kärlek det vackraste de kan uppleva.