Jesus Kristus levde under förhållanden som liknar dem som många ukrainare upplever idag. Detta faktum gör hans ord och handlingar särskilt relevanta för våra nuvarande moraliska frågor: Hur bör kristna reagera på Rysslands aggression?

Judeen var massivt ockuperad av romarna. Försök till väpnat uppror var vanliga, och Jesus hade flera revolutionärer bland sina lärjungar. Men han var tydlig i sitt tal till dem: Älska era fiender. Be för dem som förföljer er, ty den som griper till svärd skall falla för svärd. Gör gott mot dem som gör er orätt. Sök fred, ty saliga är de som stiftar fred. Och om någon tvingar dig att gå en mil, så gå två med honom (på den tiden kunde en romersk soldat tvinga en civilperson att bära hans utrustning). En romersk centurion (läs: rysk officer) kom till honom för att be om hjälp – och Jesus berömde honom för hans tro. Och jag tänker på lille Sackaios, skatteindrivaren och förrädaren som Jesus älskade… Hur kunde Kristus erkänna nationens ärkefiender på detta sätt?

Här rör vi vid sakens kärna: Kristus kom för att predika och leda oss in i ett helt annat rike än det jordiska, nämligen Guds rike. Följaktligen förbjöd han sina lärjungar att försvara honom med våld. Och motiveringen var: ”Mitt rike är inte av denna världen.” Detta hans rike befolkas av alla slags människor från alla nationer, – helt befriat från geografiska uppdelningar. Aposteln Paulus skriver att dessa människors tempel bestod av levande stenar, det vill säga av deras egna kroppar. Och om de inte längre hade någon mark eller några byggnader att försvara, vad skulle de då kämpa för? Vad de däremot kämpade för var att fienden skulle komma till Gud med deras liv. Och lärjungarnas inbördes kärlek blev ett tydligt vittnesbörd om att Frälsaren verkligen var sänd av Gud. Enheten bland de troende var således deras starkaste vapen (Johannes 17).

I samma anda uppmuntrar Paulus de kristna att be för myndigheterna, som vid den tiden var synonymt med kejsar Nero. För de utgjorde själva ett heligt, alternativt folk. Så är det: ”Natten är nästan över, dagen är nära. Låt oss lägga mörkrets gärningar åt sidan och ta upp ljusets vapen.” I detta sammanhang är uppmaningen att lyda en tyrannisk myndighet inget annat än ren pacifism (läs kapitel 12 och 13 i Paulus brev till romarna i sitt sammanhang). Samma attityd präglade Jesus Kristus när han grät över staden Jerusalem. För judarna ville inte lyssna till honom och förstod inte vad som tjänade deras frid. Han ville samla dem som en hönsmamma samlar sina kycklingar under sina vingar, men de ville inte – kan vi läsa. Kristus förutsåg därför resultatet av deras okärlek och nationella stolthet, nämligen den totala förstörelsen av både staden och templet.

Men viktigast av allt är att vår kärlek till fienden härrör direkt från evangeliets djupaste syfte eller budskap. Kristus identifierade sig med oss – med sina motståndare. På så sätt upphävdes fiendskapen mellan Gud och människa. Kristus mötte inte ondskan med större fysisk kraft. Han kunde ha gjort det, men då skulle han ha använt sig av fiendens metod och kommit ner på samma nivå. Dessutom skulle Kristus ha utplånat oss alla på en och samma gång, eftersom ondskan infiltrerar alla. Men nu skulle vår egen parodi på ”rättfärdig” indignation, baserad på fysisk styrka, kunna utplåna allt liv i ett kärnvapenkrig. Hans seger låg dock i att underkuva makter och myndigheter. Den suveräna segern låg i att triumfera mitt i nederlaget och samtidigt en gång för alla befria oss från dödens makt genom sin uppståndelse från de döda.

Vi är inte Kristus. Ändå säger han själv att ”liksom du (Gud) sände mig till världen, så har jag sänt dem (oss) till världen” (Johannes 17). När Kristus på korset ropade ut ”det är fullbordat” sägs det att djävulen blev så chockad att han inte återhämtade sig förrän år 300. Det var då kristendomen infördes som statsreligion. Det är ett fyndigt sätt att uttrycka det på, men det innehåller en hel del sanning. För den oheliga länken mellan nation och kristendom har lett till en ofattbar mängd krig och elände. Den kristna trons universella karaktär var naturligtvis väl lämpad för att förena det väldiga romerska riket under en gemensam trosfana. Men på ett olyckligt sätt ledde denna nationalisering också till att Guds sanna kyrka underminerades. I dag, när kristna från Ryssland och Ukraina dödar varandra för sina respektive länders räkning, måste vi som tillhör samma levande Frälsare ta ledningen och hjälpa dem att försonas i stället för att gjuta olja på elden.

När historien rör sig allt snabbare mot sitt klimax ser vi att själva handlingen att välja den motsatta strategin till vad Kristus gjorde kan leda till total förstörelse – inte bara av Jerusalem den här gången, utan av hela världen. Samtidigt är det så hoppfullt när Jesus med eftertryck befriar sitt rike från geografiska områden. Han förklarar för oss geografins likgiltighet genom att hävda att hans sanna tillbedjare inte behöver tillbe i Jerusalem eller på någon annan speciell plats, utan endast i ”ande och sanning” (Joh 4). Guds offerlamm, Kristus, ska dyrkas och följas. Vi vill präglas av honom, även om det går emot vår natur att bli just det, en kamp som det är bra att förlora..