Uttrycket ”misstänkt dödsfall” har blivit återkommande hos nyheterna. Det är en eufemism för misstanke om mord.
Polisens tekniker på arbete i Suldal i Kristiansand i södra Norge under lördagen. Foto: Tor Erik Schrøder / NTB.
Kan mordet på Dan Eivind Lid vara politiskt? Det är den stora avgörande frågan som uppstod så snart det blev känt vem som blev mördad i Suldal i Kristiansand på lördag. Svaret kan naturligtvis vara mer komplicerat än så. Det kan vara en blandning av personliga och politiska motsättningar.
Men med tanke på den enorma uppmärksamhet som Stopp islamiseringen av Norge (Sian) fick vid sina markeringar i somras är det skärpt blick som gäller när en känd Sian-medlem mördas. För Dan Eivind Lid mördades.
Därför knöts förväntningar till vad polisen skulle säga vid söndagens presskonferens. Men de som hade förväntat sig nya upplysningar blev besvikna.
Polisadvokaten (en slags polisjurist, ett ämbete som finns i Norge och Danmark) Henrik Bjugan Hegdahl levererade en ytterst tam presentation. Det var nästan på gränsen till det komiska när han sade att ”vederbörande” har drabbats av en misstänkt död och att det finns anledning att tro att ett brott kan ha begåtts. Om man har mördats är det i regel ett brott. Detta var lek med ord.
Polisen har inlett en stor och omfattande utredning och dödsfallet är misstänkt. Om det hade funnits misstankar om andra dödsorsaker skulle vi ha fått veta det vid presskonferensen.
Om de utreder mord, är det vâl motivet som de utreder brett och inte icke-kriminella orsaker?
Vi arbetar brett och utifrån flera hypoteser. En av dem är att personen har utsatts för en allvarlig straffbar handling, sade polisadvokaten i Agder polisdistrikt, Henrik Bjugan Hegdahl,
Snarare verkar det som om polisen vill vinna tid och att uttrycket ”att hålla alla dörrar öppna” därför inte handlar om kriminaltaktiska steg, utan att polisen befinner sig i en känslig politisk terräng.
Möjligheten att mordet är politiskt måste göra att det går någonting kallt ned längs polisens och åklagarmyndighetens ryggar. Hegdahl kommer med en negativ bekräftelse:
– Polisen har för närvarande inga hållpunkter för att dödsfallet har en politisk orsak, lägger Hegdahl till.
Det är förståeligt att polisen blir osäker. Men tystnad är ingen hållbar strategi. Då tappar man kontrollen.
Ingen vet om Dan Eivind Lid mördades av politiska skäl. Men möjligheten finns. Det borde polisen addresserat, fullständigt öppet. Då skulle de ha vunnit respekt och tillit hos den del av befolkningen som anser att lagen skall vara lik för alla.
Ju färre svar polisen ger, desto mer måste vi fråga.
Omständigheterna
Allmänheten är redan alarmerad över omständigheterna: PST (norska SÄPO) kallas inte in vid ett vanligt mord. Detta är ett exceptionellt mord. Offret är nämligen en känd Sian-medlem. Sian-ledaren Lars Thorsen säger till TV2 att han inte kan se något annat möjligt motiv än ett politiskt sådant.
Vi vet inte hur väl Thorsen känner Dan Eivind Lid. Men det vi vet är att myndigheterna tar detta på allvar. Vad är det som är så allvarligt? Om en Sian-medlem dödas för sina politiska åsikters skull är det lämpligt att skaka om allmänheten.
Enligt Aftenposten / Fævennen utsattes Lid för grovt våld i sitt eget hem 2015. Enligt domen berodde det på privata motsättningar.
Oönskad sympati?
Det är lätt att framställa Sian i ett negativt ljus och dra fram negativa egenskaper hos en person, även om han har mördats. Men när Aftenposten / Fævennen skriver att:
Lid har dömts till straff flera gånger.
… så är de också skyldiga läsarna att berätta att det gällde en tvist om borttagning av grisbilder på sjukhusväggarna, bilder som muslimerna ansåg stötande. Lid lade ett målat grishuvud utanför moskén med en lapp där det stod ”vi vill ha tillbaka vår gris”. Moskén anmälde honom. Lid dömdes i tingsrätten men frikändes i hovrätten. Två gånger. Lid var provocerande och man kan diskutera aktionsformen. Men han frikändes alltså och författaren Lars Saabye Christensen skrev en pjäs om grisen som försvann.
Klimat
I dag har ett klimat skapats i västvärlden vilket innebär att militanta anti-islamister inte möter någon förståelse, medan islamister glider in och får särskilt rättsligt skydd. Norge ligger här i framkant.
Sian är därför en grupp som myndigheterna inte vill skall få sympati. Hur undviker man det? En utväg kan vara att förhala processen så att informationen kan portioneras ut.
Det var vad polisadvokaten Henrik Bjugan Hegdahl gjorde. Presskonferensen gav inga nya upplysningar. Ingen är misstänkt eller gripen.
Vi utgår från att det finns några mycket obehagliga frågor som polisen inte vill svara på: Vem kan tänkas gå till en Sian-medlems hem för att döda honom? Är det en vänstervriden norrman eller en muslim? Det sista alternativet är naturligtvis det allra värsta – och det som polisen fruktar mest.
Vi kommer inte att spekulera, men dessa frågor skakar om just nu. Det kan visa sig att är helt felaktiga, men det är de som är uppe i synfältet och polisen borde ha varit vuxen sin uppgift och låtit andra ställa frågor. De gjorde inte. Därmed överlåter de spekulationerna till pressen.
Part i målet
Men också stora delar av pressen har också sina särintressen i förhållande till Sian. De vill inte ge Sian sympati. Därför heter det i rapporterna att Lid var ”aktivist” och ”central”. Handlar det om att skapa några associationer som leder tankarna till att Lid ”fick som förtjänt”, att han bar skulden för sin egen död?
Aftenposten / Fævennen säger att Sians markeringar slutar med «våldsamma konfrontationer». Men om en part angriper en annan, så är det inte konfrontation. Det är aggression.
Flera Sian-demonstrationer har slutat med våldsamma konfrontationer, bland annat när Sian-ledaren Lars Thorsen satte eld på Koranen under en markering i Kristiansand i november 2019.
Detta är bedräglig journalistik och den präglar mediernas bevakning av högern.
Den liberala pressen har stämplat Trump och anklagat honom för att inspirera rasister från första stund. Men det är faktiskt vänstern som sysslar med det som på amerikanska kallas dog whistle politics: Du blåser hundens visselpipa med en anropssignal som de invigda förstår. Det är inte högerorienterade som kommer springande, det är BLM och Antifa.
Lids Facebook-konto visade att han hade ett levande intresse för amerikansk politik. Kanske lade han ut fel bild eller missförstod ett budskap? Det räcker när vänsterns prisjägare går på jakt.
Men det är väl inte så att det att vara högerextrem betyder att det är öppen jaktsäsong på vederbörande? I USA har vänstern länge odlat en retorik där Social Justice Warriors kan tillåta sig nästan vad som helst. Den retoriken finns också i Norge i framställningen av anti-islamister.
Portland
I Portland sköt och mördade Michael Reinoehl (38) en medlem av Patriot Prayer, Aaron ”Jay” Danielson den 29 augusti, utan förvarning. Antifa firade mordet. Trump-hatande media brydde sig inte. Så sent som förra veckan stod Joe Biden i Cleveland och sade att Antifa var en idé, inte en organisation. Detta fick Trump till att reagera omedelbart, men Biden blev räddad av moderatorn Chris Wallace, som därefter gick till angrepp mot Trump:
”You have repeatedly criticized the vice president for not specifically calling out Antifa and other left-wing extremist groups. But are you willing tonight to condemn white supremacists and milita groups and to say that they need to stand down and not add to the violence in a number of these cities as we saw in Kenosha and as we’ve seen in Portland?”, Wallace asked.
Men jämförelsen som Wallace försöker med, är en lögn. Det finns ingen symmetri mellan Antifa/BLM och högern i USA. Det är inte de som har raserat städerna under sommaren och angripit butiksägare och slumpmässigt utvalda bilister. Men journalister vägrar att förhålla sig till fakta. De går hellre till jakt på ”miliser”. De hittade Proud Boys, som kallar sig ”chauvinistiskt” för USA, för män. Det är ingenting extremt med det. Men vänstern har ett desperat behov av någon att fästa uppmärksamheten vid.
Icke-våld
Samma sak med Sian. Man kan ha sina tvivel om metoderna och språket som Sian använder. Men de är inte våldsamma. Det skulle man inte tro när man hör på Norges statsminister. Hon fokuserar på att fördöma de oanständiga, som spottar på och river sönder böcker som är heliga för andra. Det får hon gärna göra. Men när hon är helt tyst om de som använder våld och attackerar polisen för att de var fräcka nog att skydda Sian, då har hon gått över till andra sidan. Erna har valt anarkins sida. Hon kan upprepa så mycket hon vill att hon är för yttrandefrihet.
The proof of the pudding is in the eating
Vi måste bevara proportionerna och skiljelinjerna. Sian har hittills hålt sig på rätt sida av dem. Hon får gärna säga att de är oanständiga, men de är inte fredlösa. Det är det andra som är. Norges statsminister förstår inte var gränserna går.
Ännu mer obehagligt för henne och medierna är det, om de med sin hets mot Sian har bidragit till att någon känner att de har rätt att gå hem till en Sian-medlem.
Mord är allvarligt. Finns det någon som borde veta det, så är det polisen. Allmänheten har rätt att veta. Är det alls möjligt att föreställa sig att polisen skulle ha kommit undan med tystnad om det var någon hos vänstern eller en muslim som mördats? Det är det inte. Då hade medierna löpt amok. Men det är en helt hypotetisk situation. Polisen och medierna fokuserar på att skapa samma föreställningar om var faran kommer ifrån.
Har de blivit en del av problemet?
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.