Albrecht Dürer (1471-1528), ”Adam och Eva” (1507). Museo del Prado, Madrid. Enligt Första Moseboken 3:1-7. Foto: Wikimedia Commons. 

Vad betyder det att vara en demokrati? För 30-40 år sedan var det relativt enkelt att ge ett bra svar på den frågan. Svaret var folkstyre, tillsammans med några krav som yttrandefrihet och rättsstat.

I dagens skola lär sig norska elever att länder som Ungern och Polen är på väg bort ifrån demokratins ideal. Invånarna i dessa staterna använder nämligen folkstyret för att kämpa mot de liberala idéerna som norska elever internaliserar och lär sig att dyrka.

Regeringen i Ungern har nyligen föreslagit ett tillägg till landets grundlag som skall säkra barn en uppväxt i ljuset av en kristen könsuppfattning. Den ungerska regeringen vågar till och med använda begrepp som landets kristna kultur.

Enligt Reuters framsattes förslaget till parlamentet av landets justitieminister, Judit Varga. Det förklarar att barn måste garanteras en ”upbringing based on values stemming from Hungary’s … Christian culture”.

Förklaringen säger att ”The basis for family relations is marriage”, och att ”The mother is a woman, the father is a man.”

Även BBC omtalar förslaget, men har ett annat förhållningssätt än Reuters. BBC bryr sig inte om barnen, men av att Ungern föreslår att förbjuda homosexuella par från att adoptera barn, och pekar på människorättsgrupper som fördömer förslagen.

De här förslagen är de sista i raden som regeringen Fidesz har kommit med för att återinföra definitionen av familjen som en union av man, kvinna och deras barn. Den ungerska regeringen försvarar förslagen med att den traditionella uppfattningen av familj är under angrepp från ultraliberala ideologer och därför måste försvaras.

Utöver dessa förändringar kommer landets jämställdhetsmyndigheter att avskaffas. Detta är myndigheter som har kämpat mot förändringarna – ja, till och med bötfällt tidigare statsråd.

Medan detta äger rum, har Norge beslutat om förändringar i strafflagens § 185 som får internationell uppmärksamhet. Reuters skriver att norrmän nu kan få upp till ett års fängelsestraff för privata samtal, någonting som ingen i Norge har kommenterat. Justitie- och beredskapsminister Monica Mæland sade till Reuters att skyddet mot diskriminering måste anpassas till den praktiska situationen:

”It is imperative that the protection against discrimination offered by the criminal legislation is adapted to the practical situations that arise,”

Enligt strafflagens § 185 kan du straffas om du ”hånar” eller främjar ”ringaktning” gentemot de grupper som strafflagen skyddar.

Men ingen vet vad som konkret menas med att ”håna” eller ”främja ringaktning” gentemot någon i § 185. I lagens proposition och i inställningen från norska Justitiekommittén används begreppet ”integritetskränkningar” som ett exempel på vad som omfattas av lagen. Men vad betyder detta t. ex. i relation till ”könsidentiet” och ”könsuttryck”?

I somras var det debatt i den norska tidningen Klassekampen. Feminister debatterade med en transperson. De hävdade att det bara finns två kön, och att det inte är möjligt för en man att bli kvinna. Transpersonen anklagade feministerna för att vara transfoba, d.v.s. hatiska. Reaktionen från feministerna var intressant. De fruktade en ändring av strafflagens § 185 och sade att om könsidentitet inkluderades där, så kunde både de och Klassekampen hamna på åtalsbänken och dömas. Det behövs nämligen ganska lite innan transpersoner blir allvarligt kränkta.

Transrörelsen anser biologins sanning om två kön som varandes en integritetskränkning i sig själv. Bara det att ifrågasätta idén om flytande könsidentitet blir därför naturligt nog kränkande. Det visar bl. a. J.K. Rowlings, Harry Potter-böckernas författare, erfarenheter. Hennes försvar för sanningen om två kön, och ett twittermeddelande om att ”bara kvinnor menstruerar”, har fört henne ut i djupaste mörker.

NRK:s (Norges motsvarighet till SVT) journalister hängde på och ansåg att J.K. Rowling kom med hatiska yttranden.

Ingen vet vilka yttranden som omfattas av lagen, var gränsen går eller vad reaktionen kan bli. Att rättsstatens principer kränks bekymrar inte dagens demokratikämpar. Det är nämligen deras idér som får liv. De offrar gärna yttrandefriheten och rättsstaten, det drabbar ju inte dem.

Det är orsaken till att inga människorättsgrupper reagerar på att vi nu kan dömas till långa fängelsestraff för samtal som äger rum privat. Det är heller inga människorättsgrupper som kämpar för barns rätt till en mor och en far, eller försvarar föräldrar som kan förlora omsorgen om barnen hävdar att de är födda i fel kropp och föräldrarna nekar dem hormonbehandling. Och då har jag inte glömt Polens försvar för det ofödda barnet och landet LHBTIQ-fria zoner.

Dagens människorättsaktivister kämpar för rätten till abort och LHBTIQ-personers rättigheter. De anser naturens ordning och kristen tro som brott mot grundläggande människorättigheter, och ogillar när demokratin används för att bekräfta konservativa idéer. I deras narrativ handlar inte demokratin om folkstyre, yttrandefrihet och rättsstat, men om att bekämpa tron på någonting större än oss själva.