Twitters verkställande direktör Jack Dorsey via videolänk under en utfrågning i Kongressen 28 oktober 2020. Foto: Sreendump
Vad händer med folk som under lång tid utsätts för medier som bedriver psykologisk krigföring mot dem? Mediabevakningen av USA-valet är inte just one of those things. Det är en fråga om demokrati eller auktoritärt styre (kalla det gärna oligarki). För fyra år sedan var det ingen som hade kunnat föreställa sig att vi skulle använda samma beteckning om USA som om Ryssland.
Vad har hänt? Trump har hänt. Och lägg märke till: De som mest frenetiskt ägnar sig åt att koppla ihop honom med någonting auktoritärt, är de som försöker överrösta oss så att vi inte märker att det är de som för oss i auktoritär riktning.
Mediabevakningen av valet visar samma mönster som rapporteringen av Russia collusion: Totalt ignorerande och avvisande av att det ligger någonting i påståelserna om respektive sammansvärjning mot presidenten eller valfusk.
Det pågår fortfarande utfrågningar i Senaten om Operation Hurricane som FBI kallade spionaget på och övervakandet av Trumps kampanj. Andrew McCabe har framställts två gånger. Men det är drag som går igen: De Trump-hatande medierna rapporterar inte ens att de har ägt rum. Precis som norska.
Svenska medier kopplade bort sig för länge sedan. När de blev tvungna att nämna Obamagate sade de att det var en konspirationsteori. Allt som norska medier inte gillar – som motståndare mot lockdown – blir till konspirationsteoretiker.
Gör det någonting? Ja, för när dessa medier tillsammans med Big Tech och politikerna har lyckats tysta alla kritiker, så kommer de att ställa diagnoser som de gjorde i den gamla Sovjetunionen: Där fick dissidenter diagnoser som att de led av grafomani: Ett sjukligt behov av att uttrycka sig.
Det hände någonting när Twitter och Facebook förvägrade användarna att vidareförmedla New York Posts artikel om Hunter Bidens laptop. Det var det första aktiva ingripandet direkt i ett val: Nu var det inte en ayatollah i Teheran som uttalade en fatwa. Det var Silicon Valley.
Betydelsen av detta steg kan inte överskattas.
Var Twitter och Facebook så övermodiga för att de visste att det ”kommer mera”, de visste att deras sida skulle vinna så det spelade ingen roll om de blottade sin hand?
Facebooks stiftelse för teknologi och civilsamhälle kastade hundratals miljoner dollar till att samla röster för Demokraterna. Aldrig har pengar och makt betytt så mycket. Google ordnade algoritmerna och skickade ut ”kom ihåg att rösta” till alla Demokrater.
2016 blev de tagna på sängen. Det skulle inte hända igen.
Valskredet för Trump var likväl så stort att de blev tvungna att stoppa rösträkningen i fem swing-stater så att de kunde skaffa de nödvändiga rösterna med maskiner utvecklade av venezuelaner och uppköpta av Kina.
När man ser hur svenska medier rapporterar om valet är valsvindeln otänkbar. Den avvisas med ”inget straffbart förhållande påvisat”. Svenska medier skriver inte om förhören i Michigan och Georgia där vanliga människor träder fram med edssvurna förklaringar om vad som har hänt. Alla som tar sig bryet att lyssna, känner igen autencitetens övertygande kraft. Man kan inte undvika att tänka att det var orsaken till att svenska medier håller sig borta. De vill inte utsätta sig själva eller publiken för att bli påverkade.
Men då är inte längre medierna demokratiska verktyg. De är det motsatta.
En kommentator vid Dagens Nyheter, Martin Jönsson, tycker att nu får det vara nog. Twitter måste stänga ned Trumps konto omedelbart. För gott.
Hur många gånger kan man bryta mot reglerna innan det blir för många? Hur grovt kan man bryta mot reglerna innan någon drar ur kontakten? Oavsett vilken fråga man svarar på är gränsen passerad för länge sedan, när det gäller president Donald Trump och Twitter.
När journalister blir hejaklack åt censur är någonting på gång. Flera Demokrater har tagit till orda för att Trump och hans familj måste ställas inför rätta. Det skulle i så fall vara en skådeprocess.
Varför reagerar ingen?
En känd norsk journalist och författare bad mig i fredags om att sluta med Michael Flynn och dessa ”konspirationsgrejerna”. Han ansåg att vi stöter bort folk. Jag var tvungen att le och svarade: ”Det är vår vinnarsak.” Han blev lite överraskad, och gav uttryck för att han inte förstod någonting. Allt verkade ”tokigt”.
Du har kommit långt in i en psykologisk operation när till och med välorienterade journalister inte förstår vad som är upp och ned, sant och lögn.
Document kan inte skriva någonting annorlunda om varken Flynn eller Russia collusion. Vi har följt den här saken så länge att vi vet vad som har försiggått. Vi kan inte ge upp fakta för att någon anser det för otroligt, bokstavligen talat.
Vi ser vem som bara sysslar med propaganda och stänger ute allt som inte passar: DR, NRK och SVT gör det. Därför förvandlar de med tiden publiken till förvirrade, duperade, delvis rasande.
Detta har gjorts med en avsikt. Det har inte hänt av sig självt. Några har styrt mediabevakningen mot ett sådant resultat, precis som att valsvindeln i USA är så omfattande att den måste vara centralstyrd.
NTB (Norges motsvarighet till TT) spydde fram emot valet varje natt ut fem-sex meddelanden om Trump. Nästan utan undantag negativa. Samtidigt var det många saker som de inte rapporterade som var positiva för Trump. Med tiden ger detta en skev verklighetsuppfattning och en farlig föreställning om världen.
Vi har de här åren sett en accelererande propaganda som är utan sidostycke och covid har bara gjort det värre.
När det samtidigt ledsagas av hypermoraliskt fördömande, ger resultatet sig självt: Ge honom munkorg och ställ honom inför rätt. Häng honom.
I nästa omgång kommer turen till hans anhängare, och därefter jakten på de som inte har avslöjats.
Detta kopplas ihop med jakten på negerkungen i Pippi Långstrum och ”Ali” i den norska serien Borettslaget (kan jämföras med Omar i Ture Sventon). ”Utrensningar” föregår, och de hänger ihop.
Det kommer alltid att finnas någon att jaga och rensa ut.
När man väl har kommit igång så går det av sig självt. Vi hör folk som har bott i Sovjetunionen eller Kina säga att de börjar känna igen sig.
Vi är på god väg.